Vi människor är födda till den vi ska vara, vi är födda med de förmågor och gåvor vi behöver i den här världen.
Men så få av oss är verkligen sig själv, därför att den här världen leder oss bort ifrån oss själva, den leder oss inte hem till den vi är.
Det kan finnas en och annan vuxen som funnit sig själv, men de är få.
Det är nästan enbart små barn som lever som den de är födda till, för redan i skolan, ja, redan i dagis numera, börjar barnen ledas bort från sig själva och in i det som världen vill att de ska bli.
Nästan all utbildning, strävan att bli något, är att gå bort från sig själv. Utbildningens kärna bör vara att få fram det som finns i individen och inte utbildningen som sådan.
Vi är redan den vi ska vara, så all strävan efter att bli någon annan eller något annat är att gå vilse.
Därför vänder jag mig mot att bli kallad författare, för det är bara en liten, liten del av den jag är. Men jag förstår att människor använder det begreppet för de ser bara en liten, liten del av mig. Därför att de också bara ser en liten, liten del av sig själva.
Själv använder jag ibland det något bredare begreppet konstnär, levnadskonstnär, men det är också ett mycket begränsande begrepp. Att kalla mig själv människa för närmare sanningen, men jag är inte bara en människa. Jag är jag, en alldeles unik och speciell skapelse. Var och en av oss är oss själva, helt unika, och kan aldrig bli någon annan.
Varenda gång vi människor använder en yrkestitel för att beskriva eller presentera oss själva gör vi oss så mycket, mycket mindre än vi är. Det är en sak om vi använder yrkestiteln i vardagliga yrkessammanhang med andra människor, men om vi själva i vårt inre börjar identifiera oss med den, då är vi verkligen vilse i tillvaron.
Vi är alltid hemma, vi är alltid den vi ska vara, vi är alltid oss själva, innerst inne. Något annat är inte möjligt. Men vi lever i en värld där det anses viktigare att vara någon i världen än att vara sig själv.
Därför upplever så många människor vilsenhet.
Vi behöver börja iaktta oss själva mera, lära känna den vi är.
För det är bara genom oss själva, genom att vara den vi är, vi kan hitta hem. Och det handlar inte om att gå någonstans, det handlar om att se oss själva som vi är, här och nu.
Det finns ingenting vi behöver bli. Vi är redan hemma. Vi är redan den vi ska vara. Vi är redan oss själva.
Vi behöver bara inse det.
Kommentera