Jag tillhör ingen nation.
Jag tillhör ingen religion.
Jag tillhör ingen politisk ideologi.
Jag tillhör inte ens mig själv.
Jag tillhör ingen, och just därför tillhör jag allt.
VÅGA VERKLIGHETEN LEVNADSKONST OCH LEKFULLHET
Tidlösa texter för icke-tänkare
…att läsa med hjärtat, inte med huvudet.
Försök inte förstå, låt det bara sjunka in. I lättsamhet och glädje.
En ny bok, MÖJLIGHETERNAS VÄG, med texter från FramStegen har utkommit i november 2019.
Från tidigare finns boken PÅ VANDRING TILL VÄRLDENS ÄNDE om en vandring genom Europa samt sidoboken VYER FRÅN VÄGEN med bilder från vandringen.
Klicka på bilden ovan och läs mer.
Där finns även uppgifter om de två andra böckerna baserade på texter från FramStegen HELT PERFEKT (2017) och DET BARA HÄNDER (2016).
Böckerna finns på bokhandlar och en del andra ställen men kan även beställas direkt från mig via e-post tom.sorhannus@gmail.com.
En blogg som utforskar, upplever, uttrycker, observerar…och delar.
Bloggen drivs av mig, Tom Sörhannus, en helt vanlig gränslös och tidlös individ som vandrar genom livet med kroppen på jorden och själen i universum.
Jag tillhör ingen nation.
Jag tillhör ingen religion.
Jag tillhör ingen politisk ideologi.
Jag tillhör inte ens mig själv.
Jag tillhör ingen, och just därför tillhör jag allt.
De två föregående texterna kan ses som två floder som mynnar ut i den här texten; kaos och ordning.
Först om balans;
Hela universum är i en perfekt balans, alla planeterna i vårt solsystem, inklusive Jorden, snurrar runt solen i full balans, naturen omkring oss har en förmåga till självbalans.
Den enda varelse som verkar leva i ständig obalans är människan.
Människans naturliga tillstånd är att leva i balans och harmoni med naturen, med universum, med livet.
Ordning är den naturliga ordningen i universum, det universum som vi människor är pyttesmå delar av.
Sedan om indoktrinering.
Huvudet har inte kontakt med det djupare inom oss, och det kan därför lätt påföras tankar och idéer utifrån. Det är precis vad grunden i den mesta utbildningen handlar om, att indoktrinera människor, vi ska inte lära oss det som är bäst just för oss själva som individer, utan vi ska lära oss det som samhället vill att vi ska lära oss.
Det kan bara göras om människor inte har för bra kontakt med sig själva. Därför är det av största vikt för samhället att så tidigt som möjligt leda bort människor från sig själva, för den människa som hunnit få kontakt med sitt djupare jag låter sig inte indoktrineras, och ledas iväg av yttre tankar och idéer.
Det mesta kaoset i den här världen utgår från människans behov av kontroll, och från hennes tanke att hon är härskare över jorden.
Det handlar om att människor vill ha kontroll över varandra och över livet.
Hur ska en liten, liten del, människan, kunna ha kontroll och härska över helheten, livet och universum? Det är en sinnessjuk tanke, för en psykiskt frisk människa har inget behov av att härska över någon annan.
Men med denna sinnessjuka tanke om kontroll och härskande, en tanke som inte har någon som helst förankring i verkligheten, som ledstjärna försöker människan styra världen. Hur ska det kunna leda till annat än kaos?
Ordning i (den mänskliga) världen kan inte uppstå innan vi släpper vårt behov av kontroll, och inser att tingens naturliga ordning är ordning och balans, och att det är människans behov av kontroll och härskande som skapar kaos.
Okontrollerat kaos, därför att kaos också är en naturlig del av universum, men det är en form av kontrollerat kaos eftersom universum självt förmår återställa balansen, en förmåga människan allt som oftast saknar.
Vi behöver lära oss att lita på att livet i sig självt är baserat på ordning, och att om människor verkligen tilläts att upptäcka och utveckla sig själva, utan indoktrinering, skulle balans uppstå av sig självt.
Helt enkelt för att balans är människans innersta natur. Ur den inre balansen uppstår yttre ordning, någon annan grogrund kan ordning i den mänskliga världen inte ha.
En sådan ordning innebär inte att allt stannar upp, utan det innebär mera liv. Liv där vi inte är rädda för att möta och omfamna de kaos livet ofrånkomligen för i vår väg.
Från gårdagens text om den obalans som vi människor upplever:
Obalansen kommer av att vi sätter nästan all vår tyngd i huvudet i dag, och vi behöver flytta den tyngdpunkten till magen.
Det är i magen som människans balans sitter (ja, kanske inte balanssinnet men hela vårt varandes balans), den är centrum för vår kropp, och det är dit andningen går och svänger, när vi andas in och sedan ut, det vill säga ifall vi andas på djupet och inte endast ytligt.
Det är ingen slump att så gott som all utbildning, från (för)skola och uppåt, handlar om att vi ska ta till oss saker och ting genom huvudet.
Huvudet har inte kontakt med det djupare inom oss, och det kan därför lätt påföras tankar och idéer utifrån. Det är precis vad grunden i den mesta utbildningen handlar om, att indoktrinera människor, vi ska inte lära oss det som är bäst just för oss själva som individer, utan vi ska lära oss det som samhället vill att vi ska lära oss.
Det kan bara göras om människor inte har för bra kontakt med sig själva. Därför är det av största vikt för samhället att så tidigt som möjligt leda bort människor från sig själva, för den människa som hunnit få kontakt med sitt djupare jag låter sig inte indoktrineras, och ledas iväg av yttre tankar och idéer.
Det vi kallar allmänbildning är precis som ordet säger sådant som mer eller mindre alla förväntas känna till. Det är saker och ting som kan vara praktiskt bra att veta, men det har inget att göra med vem vi är. Dessutom vet vi inte om det är sant, för sant kan något bara vara om vi själva i vårt inre upplevt det som en sanning. Ingenting i den här världen är sant bara för att någon säger att det är sant.
Det är lätt att se hur det mänskliga huvudet fungerar, det är bara att gå till sig själv. Hur många kan hålla tankarna på en och samma sak i mera än några sekunder? Sedan far de iväg någon annanstans. Det är säkert möjligt att träna upp sin förmåga att hålla tankarna fokuserade en längre tid, men så fort vi släpper fokus försvinner de iväg. Huvudet är som en vindflöjel, det fångas än av det ena och än av det andra.
Dessutom är nästan inga av tankarna våra egna, utan det är sådant vi fått till oss från andra. Och när vi inte har kontakt med vårt djupare jag kommer de här samma tankarna att snurra på gång på gång, och ta över hela vårt liv.
De flesta människors liv styrs av utomstående tankar och idéer. Vi är alla mer eller mindre indoktrinerade. Det är en form av fångenskap, en fångenskap i tankar och idéer som andra vill att vi ska tro på.
Det finns knappast något annat sätt att bryta sig loss ur den här fångenskapen än att bli medveten om de tankar som ständigt flyter genom vårt huvud, och att se dem för vad de är, utomstående bilder som passerar genom oss. De har inget, eller väldigt lite, att göra med vem vi är. Det är bara att iaktta dem och låta dem flyta iväg, för de har ingen energi i sig själva, utan de lever på att vi ger dem uppmärksamhet.
Först när en individ kommit i kontakt med sitt inre jag kan han eller hon förhålla sig till yttre tankar och idéer på ett relevant sätt.
Den vi verkligen är finns redan i vårt inre, det är inget vi ska bli utan något vi ska upptäcka. Vi är födda till den individ vi är menade att vara, det vill säga vi bär redan inom oss de egenskaper vi har kommit till den här jorden för att uttrycka. Därför är varje sann utbildnings utgångspunkt individuell, och går på djupet i syfte att få fram det som redan finns i individen.
En människas sanna jag kan inte påföras henne med indoktrinering i form av yttre tankar och idéer, det kan bara upptäckas inom henne.
Vi är inte här för att bli indoktrinerade eller för att indoktrinera andra, utan vi är här för att hitta det som finns inom oss själva, och att hjälpa andra att hitta det som finns inom dem, och att uttrycka och dela med oss av det. Det är vår enda uppgift här i livet.
Allt annat är bara meningslöst tidsfördriv.
Jag vet inte hur gammalt universum och den galax vi själva befinner oss i är, men forskare uppskattar att de är flera miljarder år gamla.
Det spelar heller ingen större roll för vårt dagliga liv. Det som däremot spelar en stor roll, och som vi kan iaktta när vi studerar allt ifrån det stora till det lilla är med vilken balans allt fungerar.
Hela universum är i en perfekt balans, alla planeterna i vårt solsystem, inklusive Jorden, snurrar runt solen i full balans, naturen omkring oss har en förmåga till självbalans.
Det är klart, ibland sker det saker och ting, som en storm i naturen, men inga stormar varar för evigt utan snart återgår allt i balans.
Allt det här möjliggörs av en balanserande kraft. Hur skulle det annars vara möjligt?
Den enda varelse som verkar leva i ständig obalans är människan. Inte nog med att vi lever i obalans med den här stunden som är, utan vi tillåter dessutom stormar som uppstår inom oss att pågå i åratal.
Människans naturliga tillstånd är att leva i balans och harmoni med naturen, med universum, med livet. Självfallet uppstår det stormar inom oss, men dessa är menade att vara tillfälliga utbrott för att frigöra överflödig energi, inte att ta över hela vårt liv.
Den balanserande kraften finns där även för oss, och vi kan antingen leva i kontakt med den eller i okontakt med den. Vi är veterligen de enda som har den möjligheten. Allt annat lever i ständig kontakt med kraften. Det är inte så att kraften i sig själv skapar balans, utan den är balans och det gäller för oss att hitta densamma balansen inom oss.
Vill vi leva i kontakt med kraften behöver vi veta hur den fungerar, och inse var vårt centrum är. För vi kan inte skapa jämvikt om vi sätter tyngden på en av ändarna. Obalansen kommer av att vi sätter nästan all vår tyngd i huvudet i dag, och vi behöver flytta den tyngdpunkten till magen.
Det är i magen som människans balans sitter (ja, kanske inte balanssinnet men hela vårt varandes balans), den är centrum för vår kropp, och det är dit andningen går och svänger, när vi andas in och sedan ut, det vill säga ifall vi andas på djupet och inte endast ytligt.
I vissa delar av världen är det helt naturligt att människans tänkande sker via magen, inte via huvudet.
Sakta men säkert börjar den insikten komma tillbaka här också, att magkänslan är en stabilare och säkrare vägvisare än hjärnan och tankarna.
Det är också känt i idrottskretsar att magmusklerna är de som stabiliserar upp hela kroppen.
Genom att flytta tyngdpunkten i vårt varande från huvudet till magen kommer vi att få en mycket bättre kontakt med den balanserande kraften.
Nu när det är vår och vi är mera utomhus kan vi göra ett enkelt experiment. I stället för att bara ta in naturen genom sinnena kan vi prova att uppleva den med hela vårt varande. Släpp allt vad tid och rum heter och bara känn samhörigheten med allt det som är i naturen och bortom den ut i rymden, och upptäck den balans som finns i den känslan.
Dagen efter-sjukan har väl de flesta kännedom om.
Ifall man själv lyckats undvika den känner man ändå säkert någon som varit drabbad av den.
Men hur många känner till morgondagssjukan?
Kanske inte så många, trots att sannolikt fler är drabbade av den än av dagen efter-sjukan.
Det vill säga den sjukdom som gör att vi tror att morgondagen kommer att vara bättre än den här dagen.
Jag har skrivit en hel del om nuet och vikten av att ta vara på den här dagen, men även jag lever med morgondagssjukan.
Jag vet inte hur länge jag levt med den här sjukdomen, för det är en sjukdom, men det handlar om många, många år.
Det här slog mig alldeles tydligt och klart häromdagen.
Det var då insikten om att jag levt i tron att morgondagen kommer att vara bättre än den här dagen kom till mig med full kraft, och jag insåg hur falskt det här är.
Det är klart att dagarna varierar, en dag är jag på bättre humör och en annan på sämre humör, men tillvaron som helhet förändras inte.
I det stora hela är den här dagen som är gårdagens morgondag inte bättre än den dag som var i går, och om ingenting förändras kommer morgondagen, som är nästa i dag inte att vara bättre än den här dagen som är.
Det enda som verkligen kan göra morgondagen bättre än den här dagen är en förändrad inställning till den här dagen som är just nu.
Morgondagen är inget annat än en tanke, en fantasi, och vi kan inte tänka på morgondagen ur något annat perspektiv än det förflutna. Det är det enda vi känner till. Så lever vi den här dagen med tankar på morgondagen, tankar som baseras på gårdagen, och varje dag blir mer eller mindre lik en annan.
Att bli fri från morgondagssjukan har ingenting med morgondagen att göra. Det går inte att tro att förändringen ska ske i morgon, den sker antingen i dag eller aldrig. Det handlar helt och hållet om den här dagen som är just nu.
Därför att det är den enda dag som existerar.
Precis så enkel är verkligheten, men vi har lyckats krångla till det så att vi inte vet vad som är vad.
Tron på en bättre morgondag är ingenting annat än en tro, och förr eller senare måste vi vakna upp till insikten om att den här tron bara är att lura oss själva.
Morgondagen blir inte bättre om vi inte först gör den här dagen bättre, därför att den här stunden som är just nu är den enda tid vi har, och det här är den enda tid vi kan leva i, och den enda tid som förändring och förnyelse kan ske.
Det är medvetenheten om den här dagens betydelse som är medicinen mot morgondagssjukan.
Befinner mig sedan en vecka tillbaka i Stockholm, eller närmare bestämt i Sundbyberg.
Just nu är det hemma för mig.
Därför att det är här jag befinner mig.
Vi människor lever sådana begränsade liv, trots att vi är födda obegränsade.
Vi är barn av livet, och hela existensen är vårt hem.
Det är klart, vi föds på en viss plats men det betyder inte att vi är bundna till den platsen. Ifall vi identifierar oss med en geografisk plats innebär det att vi väljer att begränsa oss till att vara något mycket mindre än vi är.
Det vi i vardagligt tal kallar för hem är egentligen inte alls ett hem, utan en boplats.
Vårt verkliga hem under vår vistelse här på jorden är vår kropp, så var än vi fysiskt befinner oss för stunden är vårt hem.
När vi inser det blir hela världen vårt hem, och då är vi alltid hemma. Ja, i själva verket är hela existensen vårt hem.
Så gränslös kan vår verklighet vara, om vi bara öppnar oss för den.
Det enda som hindrar oss från att uppleva den verkligheten är våra tankar och vår identifikation med det lilla och det begränsade.
För några år sedan gjorde jag en del tavlor med budskap på. Ett av dessa budskap var;
Den som bär sitt hem i hjärtat är alltid hemma.
Mitt hem finns i hjärtat. Det betyder att mitt hem är precis här där jag är just nu.
Den enda verkligheten är den här stunden
…inte allt det som händer runtomkring oss…
…utan det som händer inom oss.
Just nu.
Det som händer runtomkring oss händer som det händer.
Det som händer inom oss är det verkliga.
Hur vi ser på det som händer runtomkring oss beror helt och hållet på vad som händer inom oss.
Ingenting sker någonsin i vår värld som inte sker i vårt inre. Det är där hela vår värld utspelas.
Och det enda verkliga är det som sker inom oss i den här stunden. Allt annat är drömmar och fantasier.
Vi människor tillbringar dock mera tid i drömmarnas och fantasiernas världar än i verkligheten. Därför upplever vi så mycket olycka, missnöje, oro och ångest. För att vi drömmer att saker och ting ska vara annorlunda än de är, och för att vi fantiserar att vi är någon annanstans än här.
Det är ett inre missnöje med det som är som får oss att försvinna bort i drömmar och fantasier. Om vi var nöjda med livet skulle vi uppskatta det som är här och nu, och leva fullt ut i den här stunden.
Verkligheten är det som är, och den kan helt enkelt inte vara någonting annat, hur mycket vi än önskar det.
Hur vi upplever den handlar helt och hållet om vilken kontakt vi har med vår inre värld. För det är i den världen vår verklighet utspelar sig.
Från stund till stund. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte.
Är vi medvetna om vår inre värld kan vi se och påverka vad som sker, är vi omedvetna om den kommer vi att låta oss styras av den yttre världen.
Den gamla barnvisan om prästens lilla kråka kan många gånger vara ganska beskrivande för det mänskliga livet.
Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.
Prästens lilla kråka
skulle ut och åka,
ingen hade hon som körde.Än slank hot hit och
än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket.
Än slank hon hit och
än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket.
Så kan det gå för oss människor också ifall vi suttit och tuttat på flaskan för länge och sedan sätter oss på cykeln.
Men vi behöver inte berusa oss för att livet ska vara ett enda slinkande hit och slinkande dit. Det räcker med att vi inte har kontakt med oss själva, utan låter allt som händer runtomkring oss dra oss med i det.
Då slinker vi än hit och än dit, och sedan ner i diket. Så kämpar vi oss upp bara för att i stället strax efteråt ligga i det andra diket.
Prästens lilla kråka hade ingen som körde, och därför slank hon ner i diket. Om hon själv lärt sig att köra hade hon hållits på vägen.
På samma sätt är det med oss människor, fast tvärtom. Vi låter en massa andra människor köra med oss i vår tillvaro, och alla är på väg åt olika håll och drar oss med sig än hit och än dit. Och vi följer dessa människor som inte själva har en aning om vart de är på väg, inte konstigt att vi ständigt hamnar från dike till dike.
Vi behöver själva ta tag i styret över vårt eget liv, och i stället för att ständigt dras med i alla världens händelser och alla världens åsikter behöver vi hitta den balans och stadga som finns inom oss.
Då kan vi köra stadigt på vägen.
Det finns ingen annan än vi själva som kan leda oss på livets väg.
Så har vi förlängt livet med tio år, sa en person häromdagen efter att vi suttit ett gäng och skrattat över en fika.
Visst är det något speciellt med spontana skratt?
Det sägs ibland att skadeglädjen är den bästa glädjen, men det är en enda stor lögn. Skadeglädjen är för det mesta bara patetisk och inget annat. Den är den i anden fattiges substitut för verklig glädje.
Den äkta glädjen, och den äkta humorn, föds spontant i stunden.
Skadeglädje är att roa sig på andras bekostnad, medan spontan glädje är att roa sig i stunden.
Den spontana glädjen föds ofta ur att människor vågar bjuda på sig själva.
Det kräver att man har en distans till sig själv. I dag lever så många människor så tätt in på sig själva att de inte har någon självdistans. Därför måste de roa sig på andras bekostnad. De tar sig själva på så stort allvar.
Jag gör det själv så jag känner mycket väl till fenomenet.
Det här allvaret gör en spänd, och i den spändheten förtränger vi den äkta glädjen och humorn.
Det spontana skrattet föds ur avslappning, av att våga släppa kontrollen och tillåta den här stunden och sig själv att bara vara.
Där framträder den verkliga glädjen och humorn.
Livet är en ständigt pågående process, och världen och universum är inte en gång för alla skapade utan de är i ständig omformning och förändring.
Vi människor, liksom allt annat levande, är en del av livet.
Vi kallar varandra vid namn och vi kallar oss själva för människor, men i själva verket säger varken vårt namn eller arten människa vem vi verkligen är, därför att vi är individer i en ständigt pågående process.
Ingenting blir någonsin färdigt, utan allt utvecklas och förändras ständigt.
Det gäller även var och en av oss som individer.
En människa är inte enbart en människa, som en pryl som vi kan namnge, utan hon är en levande process, i ständig omformning och förändring.
På samma sätt är ett träd inte enbart ett träd, en björk, en gran eller en palm, utan det är också en levande process, i ständig omformning och förändring.
Det är bara det att vi så sällan inser det här. Vi ser ett träd som ett träd, och vi har en bild av oss själva, av vem vi är.
Och vi ser inte att precis allt förnyas från stund till stund, ingenting levande är exakt detsamma just i den här stunden som det var för en minut sedan.
Insikten om alltings ständiga förnyelse gör livet så mycket mera levande.
Var och en ser på världen med sina egna ögon, var budskapet i förra texten.
Det här är förvisso sant, men det betyder ändå inte nödvändigtvis att var och en ser på världen på sitt egna sätt.
Våra ögon, vår uppfattningsförmåga, är så influerad av omvärlden att vi ser det som andra vill att vi ska se snarare än att vi ser det som verkligen är.
Det är få människor som har en sådan klar syn, sådana skarpa ögon, att de ser saker och ting som de är i verkligheten.
Man kan säga att våra ögon är grumliga, vi ser suddigt och låter därför andras syn styra oss. Och det finns många människor som gärna tar oss i handen och leder oss in på deras väg.
Någon kanske skulle säga att vi är hjärntvättade, men det är i själva verket tvärtom. Vår hjärna är inte klar och ren, utan den är snarare ett klotterplank nerklottrat med samhällets alla möjliga idéer och normer.
Det råder en inre miljöförstöring inom oss. Det är också det som får oss att smutsa ned miljön i det yttre. Vår yttre värld baseras på vår inre värld.
Vi behöver träna upp vår synförmåga, och det är fullt möjligt, så att vi kan se klarare, och vi måste våga tro på det vi ser, och inte låta andra förvilla oss.
I den uppgiften kan vi vid behov ta hjälp av andra, av människor med en klar syn på världen. Vilka är de? Det är människor som kan visa dig vägen, inte för att styra över dig, utan för att du ska kunna hitta din egen väg.
Det verkar många gånger som om människor tror att man måste se saker och ting på samma sätt för att vara överens.
Så är inte alls fallet.
Vi kan vara överens även om vi ser något på olika sätt. Det vill säga om vi inser att var och en ser på världen med sina egna ögon.
När jag betraktar någonting med mina ögon ser jag en sak, och när du betraktar detsamma någonting med dina ögon ser du något annat.
Ibland kan det hända att vi ser samma sak ifråga om någonting, men att vi skulle se allting på samma sätt är omöjligt.
Helt enkelt för att vi ser saker och ting med våra egna ögon, och bildar oss vår egen uppfattning.
Vi kan omöjligen vara överens om precis allting med en annan människa, men vi kan vara överens om att det är helt okej att se saker och ting på olika sätt.
Det är helt naturligt därför att vi alla är födda med våra egna ögon, och då talar jag om de inre ögonen, vår uppfattningsförmåga, och vi kan helt enkelt inte se på världen genom någon annans ögon.
Vi kan förstå vad den andra ser, men vi kan bara titta med våra egna ögon, och se det vi ser.
Det handlar bara om att inse och acceptera att vi ser olika på saker och ting, och att det är precis som det ska vara.
Den föregående texten ledde in på ett sidospår, som sedan utvecklades till ett eget huvudspår, nämligen den här texten.
Att kunna förlåta en annan människa är den största kärlekshandling som finns, inte enbart gentemot den andra människan utan framförallt gentemot sig själv.
Det är ju dessutom många gånger så att det är de människor som gör så kallade orätta saker som är i störst behov av kärlek, därför att de ofta gör det som de gör just på grund av avsaknad av kärlek.
Det är bara att se på den värld vi lever i, vad har ropen på fler och hårdare straff åstadkommit? Jo mera och grövre brottslighet. Förr eller senare måste vi inse att det bestraffningssystem vi har är ett träd som aldrig kommer att bära annat än beska frukter.
Vi kan hoppas och tro att det ska få människor att förändras, och att det ska göra världen till en tryggare plats, men det kommer aldrig att ske, därför att att det är en omöjlighet.
Det är omöjligt att ett träd som bär beska frukter plötsligt en dag ska börja bära söta frukter.
Vi kan helt enkelt inte straffa fram trygghet, och en värld där människor tar hänsyn till varandra.
Precis som Jennifer Twardowski säger i gårdagens citat
Varenda en människa i den här världen är sårad och kämpar på sitt eget unika sätt. När du tillåter dig själv att helt och fullt se det öppnar du dörren till obegränsad medkänsla och kärlek, vilket, som en följd, leder till genuin och autentisk förlåtelse.
behöver vi inse att varje människa har sina egna sår, och det är dessa sår som får oss att agera som vi gör.
Ingen människa är född god eller ond, utan vi formas alla av världen omkring oss.
Vi gör alla misstag, dumma saker, inte av elakhet, utan av oförstånd. Vi förstår helt enkelt inte bättre i den stund vi gör det vi gör.
Det är våra sår, våra inre sår, som får oss att agera som vi gör, därför att det gör ont. Den här smärtan får oss att skada andra, och vi inser inte att det i själva verket bara gör såren djupare.
Sår läkes inte genom att ständigt peta i dem, genom att hålla dem öppna, utan de behöver medel som helar dem. Sår läkes inte heller genom bestraffning, det är bara ännu ett sätt att hålla dem öppna.
Allt det här bottnar i brist på förståelse, brist på förståelse av oss själva, vilket är detsamma som brist på förståelse av människan och brist på förståelse av orsak och verkan. Vi förstår inte att våld, bestraffning är en form av våld, leder till mera våld och större otrygghet.
Sår behöver omvårdnad för att läka.
Vi kan inte läka sår, skapa en tryggare värld, med några andra medel än kärlek, ökad förståelse och ökad medvetenhet. Det är inget som varken jag eller någon annan människa hittat på, utan det är helt enkelt en livets lag.
En av människans största tragedier är vår begränsade kärlek.
Vi älskar så smått, vi älskar bara delvis, vi älskar selektivt.
Många gånger älskar vi inte ens den människa vi säger att vi älskar, vi älskar inte den människan som sådan, vi älskar bara vad den människan gör för oss, eller vad den människan ger oss.
Se bara på när ett förhållande tar slut, då börjar vi så ofta hata, eller i varje fall tycka illa om, den person vi nyss påstod oss älska.
Så vad var det egentligen vi älskade, personen eller det som personen gjorde för oss?
Om vi verkligen älskar en annan människa älskar vi henne oavsett vad hon gör, för då är vår kärlek inte beroende av vad den andra personen gör, utan av vem han eller hon är. Då är vår kärlek någonting större än enbart tillfredsställelse av våra egna behov, och framförallt är den något vi själva styr över och som inte är beroende av vad någon annan gör eller inte gör.
Att älska en vän är ingen konst, det kan vem som helst göra.
Den verkliga kärlekskonsten är att kunna älska sin fiende, och det är samtidigt konsten att älska sig själv.
Vi vill straffa vår fiende, eller den som vi anser gjort orätt mot oss, men alltid då vi vill straffa en annan människa straffar vi oss själva samtidigt. Det här hatet, den här ilskan, den här viljan till hämnd finns inom oss, och drabbar i första hand oss själva. Det är hos oss den negativa känslan finns och kanske till och med växer.
Att kunna förlåta en annan människa är den största kärlekshandling som finns, inte enbart gentemot den andra människan utan framförallt gentemot sig själv.
Ju mera vi kan öppna vårt hjärta, ju vidsträcktare vi kan älska, desto mera kärlek får vi uppleva, och desto mera positiv förändring kan vi bidra till.
Det händer ibland, eller ganska ofta, att jag önskar att jag var någon annanstans.
Gärna på resa.
Varför det?
Tror jag faktiskt att det skulle vara bättre där än här?
Så dumt.
Det är här jag är.
Så det är bara här, det här jag har här, den här stunden, jag kan göra bra eller dålig.
Även om jag var någon annanstans skulle jag sannolikt önska att jag var någon annanstans.
Det handlar inte om platsen. Det handlar om mig.
Det är inte den här platsen jag befinner mig på som gör mig missnöjd, utan det är min önskan om att vara någon annanstans som skapar missnöjet.
Just nu är det här jag är.
Det är så det är.
Jag kan helt enkelt inte vara någon annanstans.
Antingen kan jag göra det bästa av det jag har här och nu, eller så kan jag önska mig bort till en annan plats.
Vilket jag väljer är helt avgörande för hur mitt liv är i den här stunden, och därmed hur mitt liv i det stora hela är.
För det mesta är det precis sådär enkelt, och det är jag själv som gör det svårt.
Hur vidsträckt din kunskap än är, om du behåller ditt ego förblir du i okunskap.
– Mooji
Visdom är inget vi kan läsa oss till. Det är något vi föds med och som slår ut i blom beroende på hur medvetna och närvarande vi är i livet.
Visdomens hav är stort och oändligt, omfattar hela existensen.
Ändå är visdom inget stort och krångligt, utan snarare litet och enkelt. Det är att vara uppmärksam i vardagen och verkligheten.
Vi befinner oss alla, hela tiden, i visdomens hav. Frågan är bara om vi är medvetna om det eller inte. Livet pågår ständigt både omkring oss och inne i oss.
De citat som finns på den här bloggen är inte slumpmässigt valda, utan de är sådana citat som överensstämmer med min egen upplevelse av livet.
Och de egna texterna föds ur eller inspireras av just den upplevelsen det innebär att leva i visdomens hav.
Pure Line theme by Theme4Press • Powered by WordPress FramStegen Levnadskonst och lekfullhet