Barn och katter har varit och är fortsättningsvis mina bästa lärare, skrev jag i ett mejl för en tid sedan.
Av barn lär jag den spontana livfullheten och lekfullheten, och av katter lär jag förmågan att slappna av och bara vara.
Barn har det gemensamt med djur att de är naturliga, de har ännu inte lärt sig att vara någon annan än den de är.
Naturen överlag är en förträfflig lärare. Den har inget behov av att låtsas, av att bli något, den är redan sig själv, levande och ständigt ny, lekfull och utan brådska.
Människan är ju också en del av naturen, men framförallt vuxna har tappat det mesta av sin naturlighet. Vi har fastnat i det gamla och invanda, vi har tappat vår lekfullhet och vår förmåga att slappna av, vi är fångade i världens allvar, och har glömt att vi är barn av naturen.
Ändå har även vi vuxna mycket att lära oss av varandra, därför att vi lär känna oss själva genom att spegla oss i andra. De egenskaper vi ser hos andra är egenskaper vi bär inom oss själva.
Så visst, jag lär mig ett och annat av vuxna också
…men det är av naturen överlag
…och av barn och katter i synnerhet
jag lär mig det som får mig att må bäst.