En vanlig syn nuförtiden;
människor som sitter med näsan i någon skärm, mobiltelefon, surfplatta, dator och så vidare.
Många är medvetna om hur galet det här är, de lyfter blicken för en stund, ser sig omkring, skakar på huvudet och dyker sedan ner i skärmen igen.
Det som blivit en ingrodd vana är svårt att bryta. Och dagens människa är så rastlös, behöver ständigt något att sysselsätta sig med. Vad ska hon göra om hon släpper skärmen?
Grundproblemet ligger ändå inte i skärmen, utan vi människor kan vara lika avskärmade från verkligheten även utan skärm.
Det vill säga om vi låter oss fångas av alla de tankar som ständigt flödar genom vårt huvud. Eller att låta sig fångas av alla tankar är omöjligt, de är så många, men man kan låta sig fångas av en eller flera tankar som drar en bort från den verklighet man befinner sig i.
Att leva i tankarnas värld i huvudet kan vara lika avskärmande som att sitta med näsan i en skärm. Det mentala oljudet som Eckhart Tolle pratar om;
Att inte kunna sluta tänka är en fruktansvärd åkomma, men vi inser det inte därför att nästan alla andra också lider av det, så det anses normalt. Det här ständiga mentala oljudet förhindrar dig att hitta det rike av inre stillhet som är oskiljaktigt från Varandet.
Skärmarna och tankarna ger oss ingen ro, även om skärmarna faktiskt kan göra oss mer fokuserade om vi till exempel är inne i ett spel, men det är ändå någonting utanför verkligheten, och det här ständiga behovet av att vara sysselsatt med någonting är en sjukdom.
Vi behöver inse att varken det rastlösa görandet eller tankarna kan leda oss till den vi är. Det är snarare i sysslolösheten, och i tanklösheten vi kan finna oss själva.
Då kan vi också nå verkligheten, i stället för att vara avskärmad från den.
De flesta torde någon gång ha upplevt hur svaret på en fråga, eller lösningen på ett problem, kommer som av sig självt då man släpper allt och bara slappnar av.
Kommentera