Det noteras sällan att hela vårt samhälle domineras av verbalt artikulerade människor. De vet nödvändigtvis ingenting. De är inte nödvändigtvis visa. Det är inte nödvändigtvis ens intelligenta. Men en sak är säker: de vet hur man leker med ord. Det är ett spel, och de har lärt sig det. Det betalar sig i respektabilitet, i pengar, i makt – på alla sätt – så alla försöker, och sinnet fylls med många ord, många tankar.
– Osho
Det här är sant, den som kan prata för sig får makt.
I alla fall makt i samhället.
Beslutsfattare pratar väldigt mycket om jämlikhet, men i det praktiska utförandet av sitt arbete tar de nästan enbart hänsyn till dem som är bäst på att föra sin talan, eller till dem som ropar högst. Och till den som betalar mest.
Själv har jag upptäckt då jag intervjuat beslutsfattare, att i vissa frågor kunde jag skriva ner svaret redan innan jag ställt frågan.
På vissa frågor är svaren från beslutsfattare snarlika. Det är som om de vore papegojor.
Det betyder helt enkelt att de aldrig verkligen undersökt om det svar de ger faktiskt är relevant, de bara upprepar vad andra sagt eller vad de lärt sig att svara.
Att någon pratar mycket betyder inte alls att den personen vet särskilt mycket.
För en sådan person har så fullt upp med att föra ut sina egna åsikter till världen, att det inte finns tid och rum att ta till sig nya insikter.
Den som verkligen vill lära sig något här i livet spenderar mera energi på att lyssna än på att prata.
Det ger kanske inte mera makt i samhället, men det ger en mera makt över sig själv.
Och det är den makt som sist och slutligen har någon betydelse.
Makt i samhället är alltid tidsbunden, och måste antingen återerövras gång på gång eller försvinner.
Makten över sig själv kan ingen ta ifrån en, och när man en gång har den är den evig.
Kloka ord.
En sådan här svepande bedömning är osann. Att alla människor ska bedömas på detta negativa sätt kan jag absolut inte godkänna. Var befinner vi oss själva på denna skala. Övermänniskor?
Några övermänniskor känner jag inte till. Bara helt vanliga individer.
Jag beskriver bara vad jag ser och upplever, i det här fallet att lyssnande ger mera än prat, och om någon annan upplever det på ett annat sätt är det helt okej. Det är faktiskt helt naturligt. Vi ser saker och ting ur olika vinklar, och med våra egna ögon.