Satt en dag och tittade på boenden i Phan Tiet/Mui Ne i Vietnam, en ort där jag tillbringade några dagar förra vintern.
Är det inte tråkigt att åka till samma ort? Borde man inte åka och se någonting nytt?
Vid en första anblick kan det verka så.
Men det är som greken Herakleitos sa:
Du kan inte stiga ner i samma flod två gånger.
I betydelsen att floden ständigt förnyas, det vatten som rinner där i dag är inte samma vatten som rann där i går.
På samma sätt kan man inte resa till samma ort två gånger.
Dels förändras vi själva ständigt, och dels förändras varje ort från dag till dag.
Om vi reser och ser oss omkring med vanans ögon kommer allt att se likadant ut.
För det mesta söker vi människor det bekanta, och vill helst ha så lite förändring som möjligt. Vi upplever att det ger oss en form av trygghet, trots att den tryggheten i själva verket bara är en illusion.
Förr eller senare leder det här sökande efter trygghet oss in i tråkighetens värld, och vi börjar uppleva resmålet som en vana i stället för som något uppfräschande.
Om vi i stället reser med utforskarens ögon, och är beredda att se och möta det nya som ofrånkomligen finns där kan vi resa hur många gånger som helst till samma ort och den är alltid ny.
Det betyder inte att vi ska sluta besöka nya resmål, utan det att fräschheten inte ligger i resmålet i sig självt utan i oss som resenärer.
Det nya finns alltid där, och allt beror på vår förmåga att se det.
Det här betyder inte heller att jag är på väg till Vietnam, i alla fall inte just nu.