Det berättas om nobelpristagaren Rabindranath Tagore att han brukade åka med sin husbåt långt in i skogen, till tystnaden.
En natt med fullmåne satt han på sin husbåt och läste en bok om skönhet, skriven av en berömd filosof. I början av boken var författaren full av entusiasm, en entusiasm som allt mera avtog för att avslutas med ett konstaterande att skönhet är odefinierbart.
Tagore läste boken under skenet av ett ljus, och när han släckte ljuset för att gå till sängs blev han plötsligt medveten om månskenet som kom dansande in överallt. Och han sa:
Min gud, vilken idiot jag är. Skönheten står i dörren och nästan knackar på och jag är förblindad av ett litet ljus, och så upptagen av att läsa boken – som inte är annat än tomma ord, och som inte leder någon annanstans utom in i en öken av odefenierbarhet.
Han öppnade alla fönster, alla dörrar, och gick ut på däck. Han hade aldrig sett en sådan skönhet, en sådan tystnad. Hela floden blänkte av månens sken.
I sin dagbok skrev han:
Skönheten kan ses, kan kännas, kan upplevas, den kan göra dig galen, men den kan inte definieras. Och jag beslutar mig från och med i dag att inte mera läsa någon bok som försöker definiera skönhet, för ingen bok kan göra det.
Det viktigaste här i livet kan inte förklaras, det kan bara upplevas.
Som en vandring över isen, på avstånd hörs en och annan bil på en väg, men naturen är fullkomligt tyst. Inte ens en vindpust som skapar ljud i träden, inte en fågel som sjunger. En tystnad som kan höras och upplevas, bortom billjuden.
Hur kan man förklara det? Det är omöjligt.
Ändå är det verkligt just där och då.
Vad skulle livet vara värt utan förmågan att uppleva all den skönhet som omger oss varje dag?
Kommentera