Och till sist skapade gud människan att härska över jorden, enligt en av de religiösa skrifterna.
Vilket skämt!
En varelse som inte ens härskar över den kropp hon bebor, och ännu mindre härskar över sig själv.
Efter att under nyårsnatten ha däckats av ett magvirus, och just nu vara mer eller mindre utslagen av något i ryggen kan jag villigt erkänna att människan ibland är svag och hjälplös.
Det är sådant som kan drabba vem som helst.
Då är man långt ifrån någon härskare.
Även utan virus och kroppsliga åkommor är vi människor inte härskare över den kropp vi bor i.
De flesta av kroppens funktioner har vi ingen makt över.
Andningen sköter sig själv, hjärtat pumpar runt blodet i kroppen utan att vi behöver göra någonting åt det, matsmältningsorganen tar hand om det vi stoppar i oss, och andra organ sköter sina uppgifter.
Så kanske skulle vi människor komma ner på jorden och inse att vi inte är mera än en varelse bland allt annat levande som existerar här.
Och erkänna att den inbillade härskaren inte är annat än ett utslag av vårt ego, att det finns krafter som är oerhört mycket starkare än oss.
Och att förstå att livet självt är den verkliga härskaren.
För när det bestämmer att våra lungor ska sluta andas och hjärtat sluta slå, då är det slut med både kroppen och sinnet, de enda två med vars hjälp vi kan tro att vi är härskare och utföra våra inbillade härskargärningar.
Sist och slutligen är det endast i harmoni med livet en människa kan bli härskare ens över sin egen tillvaro.
Kommentera