Så ofta är vi redo att erbjuda människor de svar och åsikter vi har.
Och så sällan lyssnar vi till vad de verkligen vill veta.
I sin blogg berättar Paulo Coelho om ett möte med en fransk officer som blivit tillfrågad att hjälpa till med andlig undervisning för barn. Han hade ingen erfarenhet av sådant och bad en bön för att få hjälp. I bönen fick han svaret, ”i stället för att erbjuda svar, försök ta reda på vad barnen vill fråga om.”
Det gjorde han och fick följande frågor:
Vart går vi efter att vi dött?
Varför är vi rädda för främlingar?
Finns det utomjordiska varelser?
Varför händer olyckor även människor som tror på Gud?
Varför föds vi om vi ändå till slut ska dö?
Vem uppfann krig och lycka?
Lyssnar Herren också till dem som inte tror på samma Gud?
Varför finns det fattiga och sjuka människor?
Varför skapade Gud myggor och flugor?
Varför är inte skyddsängeln nära då vi är ledsna?
Varför älskar vi en del människor och hatar andra?
Vem gav namn åt färgerna?
Om Gud är i himlen och min mamma också är där för att hon dog, hur kan Han då vara levande?
För att citera Paulo Coelho:
Jag hoppas att en del lärare och föräldrar som läser det här stimuleras att göra samma sak. På så sätt kan vi i stället för att påtvinga vår vuxna förståelse av universum minnas några av de frågor vi hade som barn – och vilka aldrig riktigt besvarades.
Det är inte bara i förhållande till barn vi bör ha inställningen att vi ska lyssna till vad de vill veta, utan till alla vi möter. Och inte minst i förhållande till oss själva. Vilka frågor ställer du? Vad är det du vill veta?
Och hur många vuxna har egentligen svar på någon av frågorna ovan? Vi kanske tror att vi har det, men har vi då verkligen gått till botten med dem och levt fram svaren? För det är bara livet som har svaren på frågorna.
Kommentera