En ensam vandrares dagbok i levnadskonst och lekfullhet står det på framsidan på böckerna baserade på FramStegen.
Förstår mycket väl om det här är lite förvirrande och man lätt får för sig att det handlar om vandringsböcker, vilket ju inte är fallet med böckerna Helt perfekt och Det bara händer.
Jag brukar ibland säga att de handlar om livsvandring, men egentligen är det kanske en inre vandring de behandlar.
På det sättet är de vandringsböcker, för man kan vandra på många sätt. Vandring handlar inte alltid om att röra sig till fots.
En ensam vandrare. Livet är en evig resa stod det i en text här på bloggen för en tid sedan. Det kan också uttryckas som att livet är en ensam resa.
Vi gör den här resan ensamma. Ingen annan kan göra vår resa, ingen annan kan leva vårt liv. Alla beslut vi fattar, allt det vi gör, allt vi tänker påverkar på något sätt vår omgivning, men det är enbart vi själva som alltid direkt måste leva med allt detta, med varenda beslut vi fattar, varenda handling vi utför, varenda tanke vi tänker.
Vi föds ensamma, inte i flock. Vi dör ensamma, inte i flock. Vi lever också ensamma, även om vi dras till flockar. Det här flockbeteendet är ett sätt att undvika att behöva möta ensamheten.
Men vi kan inte fly ensamheten för evigt, förr eller senare kommer den till oss.
Den är själva grunden i vår tillvaro, det är ur ensamheten allt annat föds. Det är som med hela rymden, det är tomheten som ger utrymme för allt manifesterat att existera.
Ensamheten är det som ger utrymme för förhållanden att uppstå och växa. Den ger oss också möjlighet att dra oss tillbaka för att samla energi och kraft att möta världen, för i ständigt sällskap kommer vi att förr eller senare tappa bort oss själva.
Vi behöver ensamheten för att finna den vi är.
Livet är en ensamvandring. Om den sedan sker i levnadskonst och lekfullhet eller på något annat sätt är upp till var och en att avgöra.
Kommentera