Vi människor är smått fantastiska, i hur vi kan göra det som borde vara närmast omöjligt.
Som att göra livet till något mera allvarligt än döden. Det har vi otroligt nog lyckats med på många sätt.
Se på det dagliga nyhetsflödet, se på hur vi behandlar varandra, se på hur vi bemöter livet, som en kamp, med konflikter och konkurrens.
I stället för att möta varandra och livet i gemenskap och medkänsla. Trots allt är den här pyttelilla planeten i det oändliga universum vårt gemensamma hem. Vi är här en kort, kort tid, varför slösa den tiden på allvaret då vi kan ägna den åt glädje och lek?
Så mycket bättre vi skulle må om vi valde glädjen och leken, i stället för att som i dag leva i en sjuk värld som gör människor sjuka. Det är faktiskt vårt eget val vilken värld vi vill leva i.
I födelse och död är vi alla jämlika, vi föds nakna utan någonting och vi går härifrån nakna utan någonting. Allt vi samlar på oss mellan dessa två händelser, materiella ting, kunskap och så vidare, kommer den dagen vi dör att skattas till förgängelsen. Och alldeles oavsett vem vi är, rik eller fattig, hög eller låg, ansedd eller osedd kommer vi alla att nå den sista dagen. Den är det gemensamma slutet för allas vår vandring.
Det handlar om att inse vad som faktiskt är viktigt här i livet.
Livet i sig självt är inte allvarligt. Det är vi människor som gör det allvarligt.
Livet är en lek, kärlek.
Kommentera