Vill bjuda på ett stycke av Henry Miller i dag.
Den som vill kan läsa alltihop, den som inte vill kan låta bli. Det finns en rad där som jag ändå hoppas att ni läser och fäster uppmärksamhet på, Jag har anpassat mig till en värld som aldrig var min.
Hur många människor är det som gör det? Anpassar sig till en värld man inte hör hemma i. Man känner att det här är inte rätt för mig, men man väljer att anpassa sig.
Varför? Därför att det är lättare att anpassa sig än att bege sig ut och söka den värld där man hör hemma. Anpassa sig till omgivningen förväntningar, anpassa sig till en partners förväntningar, och så vidare.
Människan är väldigt anpassningsbar och kan till och med anpassa sig till ett liv i ett helvete, av vilka det finns många här på jorden.
Men hon har också ett val att bryta sig loss. Det kan vara svårt och det kan göra ont. Väldigt ont. Och det kan ta tid. Lång tid. Men alla som brutit sig loss har någon gång tagit det första steget.
Jag har ingenting vunnit genom att min värld vidgats, tvärtom, jag har förlorat. Jag vill bli mer och mer barnslig och passera förbi barndomen i motsatt riktning. Jag vill gå tvärt emot den normala utvecklingslinjen, stiga ner i ett medvetandets superinfantila rike, vilket kommer att vara fullständigt vansinnigt och kaotiskt, men inte så vansinnigt och kaotiskt som världen omkring mig. Jag har varit vuxen och fader och ansvarig medlem av samhället. Jag har förtjänat mitt dagliga bröd. Jag har anpassat mig till en värld som aldrig var min. Jag vill bryta mig ut ur denna förstorade värld och åter stå på gränsen till en okänd värld, som kommer att ställa denna bleka och likriktade värld i skuggan. Jag vill avkasta mig faderskapets ansvar och nå fram till anarkistens oansvarighet, ur vilken han inte kan bli tvingad eller narrad eller smickrad eller mutad eller förtalad. Till guide vill jag välja Oberon, den nattlige ryttaren som under sina utbredda vingar eliminerar både skönheten och fasan i det förflutna. Jag vill stiga i flykt mot en ständig gryning med en snabbhet och obeveklighet som inte ger rum åt samvetskval, ånger eller saknad. Jag vill överträffa uppfinnaren, som är en förbannelse för jorden, för att ännu en gång stå inför ett opasserbart djup, vilket inte ens de starkaste vingar ger mig möjlighet att överskrida. Även om jag måste bli en vild och naturlig park, bebodd av bara sysslolösa drömmare, får jag inte slå mig till ro i denna metodiska dumhet av ansvarigt, vuxet liv. Jag måste fullgöra detta till minne av ett liv bortom all jämförbarhet med det liv som lovades mig, till minne av det barnets liv som kvävdes och undertrycktes genom de resignerades ömsesidiga samtycke. Jag förnekar allt som fäderna och mödrarna har skapat. Jag återvänder till en värld som är ännu mindre än hellenernas gamla värld, jag vänder åter till en värld som jag alltid kan famna med mina utsträckta armar, den påtaglighetens värld som jag känner och ser och uppfattar från ögonblick till ögonblick. Vilken som helst annan värld är mig meningslös och främmande och fientlig. Jag vill inte slå mig till ro genom att återvända och stanna i den första klara värld jag kände till som barn, utan jag skall gå vidare till en ännu klarare värld, från vilken jag måste ha flytt. Hur denna värld ser ut vet jag inte. Inte är jag heller säker på att finna den, men det är min värld, och ingenting annat fängslar mig.
Det är en djup text, minsann. På ett sätt är den som ett förord inför tiden i Paris. En tanke som slog mig.