Ibland känner jag mig som en utomjording som landat här på Jorden.
Vad ser jag?
Ett paradis.
Människor som lever här, fullkomligt omedvetna om att de befinner sig i Paradiset.
I stället bär de en förhoppning om att de ska finnas ett paradis i livet efter detta.
Ibland känner jag mig som en utomjording som landat här på Jorden.
Och det vete tusan, kanske är det så? Vem vet varifrån vi kommer?
För jag vet att jag inte är den enda som känner så.
Fast egentligen är vi nog helt vanliga människor, vi bara upplever oss som främlingar i en värld som människan skapat inne i detta paradis.
Människan har aldrig blivit förvisad från Paradiset, hon har själv gått ut ur det. Och skapat sin egen lilla värld, sin egen lilla bubbla.
En värld där hon glömt sitt ursprung, det mänskliga och det naturliga. En värld som hon göder med krig, konflikter och konkurrens.
I en sådan värld är det lätt att känna sig som en utomjording, men vi behöver inte stanna i den världen.
Om människor en gång tagit klivet ut ur Paradiset kan vi ta klivet tillbaka in i det, och komma hem. Hem till en värld med fred, kärlek och gemenskap.
För Paradiset finns kvar, och såvitt vi vet är det här det enda paradis som finns, och det är redo att ta emot oss.
Frågan är om vi är redo för Paradiset.