Efter sisådär 27 kilometers vandring i motvind befinner jag mig nu i Ödeshög.
Vindstyrka? Så pass så att hatten blåste av huvudet, och jag fick trycka ner den så långt det gick.
Vinden är ändå inget problem, i varje fall inte så länge den är ljummen. Vandringen blir kanske aningen tyngre, men det har gått bra.
I mina senaste böcker Det bara händer och Helt perfekt beskriver jag mig som en tidlös och gränslös individ.
Det här kom till mig i dag, där ute på vägen.
Det är bara att titta uppåt eller se sig omkring så inser man att vi lever i en gränslös verklighet.
En verklighet som sträcker sig ut i oändligheten, och som tidsmässigt sträcker ut sig i evigheten både bakåt och framåt.
Det finns ingen annan verklighet än den oändlighet och evighet som möts i den här stunden som är.
Alla dessa gränser, nationer, län och landskap, kommuner, är inget annat än skrivbordsprodukter, ett utslag av människans föreställningsvärld.
De existerar inte i verkligheten. I dag passerade jag gränsen mellan Mjölby kommun och Ödeshög kommun. Det var två skyltar på varsin sida av vägen. Inget annat.
Gränserna finns där av maktpolitiska och administrativa skäl. De fyller inget naturligt behov.
Den här planeten är en enda enhetlig plats, utan gränser. Den är också en del av hela universum, utan gränser.
Allt är ett enda enhetligt system, en enda enhetlig verklighet där allt hänger samman.
Det här med oändligheten och evigheten är storslaget och skrämmande, och något vi i vår begränsade mänskliga tankevärld inte helt kan ta till oss. Men vi kan uppleva den här enheten inombords.
Människor begränsar sig till små, små områden i ett försök att nå trygghet. Det är en falsk trygghet naturligtvis. Den enda sanna tryggheten finns i upplevelsen och medvetenheten om att vi är en del av den stora helheten. I all vår litenhet.
Passerade i dag Rökstenen (med världens längsta runskrift) som jag gjorde en avstickare till och skrev om under förra vandringen. Nu nöjde jag mig med ett stopp vid Röks lanthandel och café vid vägen.
Något som börjar vara högt på prioriteringslistan är ett par nya skor, framförallt för vänstra fotens skull.
Där den högra foten är som en 17-åring med bara en blåsa på en tåspets är den vänstra foten mera som en 70-åring med flera små skavanker.
Skorna är inte helt slut, men jag känner att jag skulle behöva ett par som är ett nummer större.
I morgon borde jag sikta på en camping, för att få mig uppfräschad. Kanske blir det Gränna.