Det händer att människor frågar mig om det här med att vandra ensam, om jag inte var rädd och så.
Vad vi behöver förstå är att ensamheten är människans grundläggande tillstånd. Vi är alltid ensamma, även då vi har andra omkring oss.
Vi föds ensamma (inte ens tvillingar anländer exakt samtidigt), vi upplever livet på vårt alldeles egna sätt, och till slut dör vi ensamma. Det spelar ingen roll om vi så skulle ha tusentals människor omkring oss, vi lever ändå vårt eget liv och dör vår egen död.
Vi kan omöjligen fly ensamheten, därför att den är grunden i hela vårt varande, i att vara människa.
Innan vi känner ensamheten kan vi inte känna oss själva, och innan vi känner oss själva är allt vi vet om världen enbart hörsägen, sagor.
Allt det vi upplever av världen upplever vi inom oss, och ingen annan upplever världen på exakt samma sätt som oss.
Så det är bara genom ensamheten, genom att förstå oss själva vi kan förstå världen.
Visst, det finns former av ensamhet vilka kan upplevas som negativa, men att vara rädd för ensamheten som sådan är att vara rädd för sig själv och att gå genom livet med en sådan rädsla sätter stora begränsningar i en människas liv.
Ensamheten är porten till livet, och att våga öppna den porten är att ta ett stort kliv ut till friheten.