Den mänskliga dårskapen nämndes i föregående text. Galenskap är ett annat ord som kan användas.
Det kan ses som att ge sig ut på tunn is, för man vet aldrig hur människor uppfattar saker och ting, men å andra sidan, om man börjar fundera över allas uppfattningar blir man helt säkert galen ifall man inte redan är det.
Och jag är själv en människa levande mitt i denna galna värld, som ligger mitt i den allomfattande visdomen.
Det här med att hur världen ser ut för oss är en spegling av oss själva.
Betyder det att om jag ser världen som galen är jag själv galen?
Kanske det.
Men är inte samtidigt insikten om att man är galen ett friskhetstecken?
Om man är medveten om att man är galen är man inte galen.
Det vi kallar normalt i dagens värld är i mångt och mycket ren galenskap. Nästan alla människor lever instängda i mentala burar, i sina egna små begränsade världar.
Händer det att du pratar med dig själv?
Har du då någon gång reflekterat över vem det är som pratar med vem?
Du kan säga att det är bra att prata med sig själv för då får man kloka svar. Men vem är det som frågar och vem är det som svarar? Att det finns någon i ditt huvud som frågar och en annan som svarar, inser du vad det betyder?
Det betyder att det finns åtminstone två personer inom dig? Du är splittrad. Det är inte klokhet, det är galenskap.
Hur ska en splittrad människa kunna hitta sin väg, en röst säger gå dit, och en annan säger gå åt andra hållet? Och oftast finns det många, många fler än två röster i vårt huvud.
Det här med att vi pratar med oss själva är en form av schizofreni, ett splittrat psyke, låt vara kanske en lindrigare variant men ändå, och en tillvaro som de allra flesta människor lever i. Det är ändå så vanligt i dag att det anses fullkomligt normalt. Det galna har blivit det normala.
Därför ser världen ut som den gör. Den leds av splittrade människor, vilka naturligtvis inte vet om något annat än en splittrad verklighet. Och därför leder de in andra människor i samma spår, vilket allt det här med att vi ska bli någonting annat än den vi är, är ett utslag av.
I denna splittrade tillvaro inser vi inte att det finns en enda medvetenhet, en enda livskraft bakom allt. En enande kraft. Det är genom att återfå kontakten med denna kraft vi finner friskheten. Vi behöver hitta bortom de många rösterna i vårt huvud till något inom oss som är mera verkligt, till den djupare rösten. Enhetens röst. Friskhetens röst.
Den enda plats vi kan komma i kontakt med denna kraft är den här stunden, genom att vara närvarande där vi fysiskt befinner oss just nu. Och inte låta tankarna och känslorna leda oss i väg till alla möjliga andra platser.
Jag ville ha rubriken frisk i en galen värld på den här texten, men jag kan bara konstatera att även jag lider av splittringen, det finns flera röster som drar åt olika håll även i mitt huvud.
Och om man efter att ha konstaterat allt det här brister ut i ett gapskratt? Att kunna se på den här galna världen med humor, betyder det att man själv är galen?
Eller är det kanske det enda friska sättet att se på den, med ett skratt, inte ett galet skratt, utan ett gott skratt?