Har de senaste dagarna känt mig som en slalomåkare som kommer fel in i banan och måste kämpa för att hålla sig på benen och ta sig i mål.
Det här för att jag skrivit en text om bröllopet i Vietnam för lokaltidningen.
I min värld är bröllopet och allt kring det historia.
Det var något som skedde i en annan tid.
Just nu är jag i Pjelax och upplever den verklighet som finns här.
Bröllopet i Vietnam var en upplevelse för oss som var närvarande där och då.
Det är klart att jag kan återkalla minnen och skriva om bröllopet, men det kan aldrig bli en upplevelse för någon annan än den som var med och det kan aldrig bli riktigt äkta för minnen är något annat än verkligheten.
Vi kan bara uppleva det vi själva är med om.
Det talas om att leva på minnen, men det är en omöjlighet.
Visst vi kan bära minnen med oss, men de är ändå något som finns i det förflutna, och vi kan bara leva här och nu.
Att försöka leva på minnen är att lämna den existerande världen och gå in i en drömvärld.
Det är inte att leva. Det är att lämna livet.
Så när jag nu skrivit om bröllopet är det kanske inte så mycket bröllopet i sig självt jag beskrivit, som våndan av att försöka gå tillbaka och återuppleva det.
Ibland är vånda den verklighet vi upplever, och den är då väldigt påtaglig här och nu.
På något sätt tog jag mig ändå i mål, och får vänta och se om resultatet syns i tidningen.
Just nu kan jag i alla fall inte göra annat än pusta ut, och gå vidare.
Och där i det steget vidare kom den här texten till.