Varför måste vuxna människor bråka så mycket?
Vi klagar på barn om de bråkar, och på hur de beter sig, men se på oss vuxna hur vi beter oss. Och vem tror ni barn lär sig av?
Vi vuxna stänger in oss i våra bubblor, de må sedan ges politiska eller religiösa beteckningar, och hävdar att vi har rätt och de andra har fel. Eller så stänger vi in oss i våra individuella bubblor, och baktalar våra grannar eller konkurrerar med våra arbetskamrater.
Man skulle kunna säga att vi beter oss barnsligt, men det är helt enkelt inte sant, vi beter oss väldigt, väldigt vuxligt.
Ta det här med religionen, den är ett naturligt exempel eftersom andligheten är den grundläggande källan för liv och för varje människa.
Det är helt okej att människor har sina egna övertygelser, men det ger dem inte rätt att förneka andra människor deras övertygelse.
Hur svårt kan det vara att förstå att ens egna religiösa övertygelse inte är den enda rätta övertygelsen, att andra ser saker och ting på ett annat sätt?
I själva verket är väldigt mycket av det vi kallar religion enbart förtäckt politik. Och det gäller inom alla organiserade religioner.
Sann religiositet är baserad på kärlek och enhet, medan konflikter och splittring handlar om politik.
Det finns i grund och botten endast en enda form av religiositet, vilken sedan tar sig olika uttryck. Precis som det bara finns en enda verklighet som vi alla delar. Alla dessa bubblor vi stänger oss inne i är bara ett sätt att stänga sig ute från verkligheten.
Tacka vet jag barnen. De har en naturlig förmåga till enhet, och har inget behov av att dela in sig i religiösa eller politiska eller andra bubblor.
De har heller inget behov av att konkurrera, att vara ambitiösa, att visa sig bättre än andra, att spela roller.
De är helt enkelt sig själva, och tillåter andra att vara sig själva. De är nyfikna på det annorlunda snarare än att vara rädda för det. De uppträder avsevärt mera naturligt än vad vuxna gör.
Det är klart att barn också uppvisar tendenser till konflikter, men det lär det sig nästan helt och hållet av vuxna, och de möter konflikterna när de uppstår och låter dem inte bygga bo inom sig.
Vi själva, och därmed världen i stort, skulle må så mycket bättre om vi vuxna mera iakttog barnen och mera kunde bejaka barnet inom oss, det skulle ge oss ett mera naturligt förhållande till både oss själva och våra medmänniskor.
Och det skulle på samma gång låta oss möta den bubbellösa och gränslösa verkligheten. En mycket roligare och lekfullare verklighet än den som de flesta vuxna i dag lever i.
Kommentera