Vad är det som mer än något annat gör människor stressade och upprörda?
Jo, andra människor.
Hade en konversation med en person, i går kanske det var, om det här med den frustration man kan känna i förhållande till andra människor.
Och det gäller inte bara sömngångarna i dessa virustider, utan överlag.
Det sägs att Bodhidarma (den som inte känner till honom men vill veta kan ta reda på) i tiderna konstaterade; ”att prata med människor är som att prata med en mur”. Så han gick och satte sig framför en mur, och satt där i många år, med förklaringen; ”då har jag i alla fall trösten att veta att det är en mur jag pratar med”.
Det är så mycket fridfullare att gå ut i naturen än att tjafsa med människor, att umgås med träd och andra växter, med djur och med hela universum.
De kräver inga ord, utan där får man bara vara.
Som jag svarade i gårdagens konversation; ”jag hade många fridfulla möten med kor under vandringen.”
Alltså vandringen genom Europa för något år sedan, ifall det är någon som inte känner till den.
I övrigt har det varit tyst här på FramStegen ett tag, det är för att jag inte haft något att säga. Eller snarare för att inga ord kommit till mig, för det är för det mesta så det fungerar. Orden kommer och jag förmedlar dem.
Det är skönt att få vara tyst ibland också, världen och vi människor är så fulla av oljud.
Och orden är så begränsande, naturen bortom orden är gränslös.
Orden skapar ofta oro, i tystnaden och stillheten finns det fridfulla.
I musiken är pausen viktig. I skolan är rasten nödvändig. Tystnaden kan vara talande, berättar om mognad. Tystnaden kan handla om lyssnande och seende.
Tystnaden kan vara rikedom.
Tack så mycket!
Egentligen är tystnaden alltid närvarande. Den finns mellan varje ord, även om vi sällan observerar den.