Livet kan ses som en cykel. Att lära sig att cykla handlar om att hitta balansen.
När vi lär oss cykla som barn använder vi stödhjul på cykeln innan vi lärt oss att balansera på de två hjulen.
När vi funnit balansen kan vi ta bort stödhjulen.
Detsamma gäller även på livets cykel, men där fortsätter så gott som alla cykla med stödhjul även i vuxen ålder.
Vi har uppfunnit många olika slags stödhjul för livets cykel, men två av de största är nationalitet och religion och vi identifierar oss med dessa ytterst begränsade fenomen, och tror att de ska ge oss trygghet.
Båda dessa måste vi förr eller senare släppa för att verkligen kunna cykla, ingen av dem hör till livet.
De är båda skapade av människan och har därför en början och kommer att ha ett slut. All den här uppdelningen vi har i nationer och religioner och all den trygghet vi söker i dem är falsk.
Hur ska vi verkligen kunna möta och leva livet annat än direkt genom oss själva? Det handlar om att möta och leva oss själva, för livet är inget som finns där ute någonstans. Livet är vi, vi är livet.
Först när vi släpper alla falska identiteter och tryggheter, och kastar oss upp på cykeln utan stödhjul är vi verkligt fria.
Det betyder inte att vi ska släppa mänsklig gemenskap och andlighet, men vi behöver inse att dessa i sin sanna form är gränslösa.
Den sanna mänskliga gemenskapen kan inte omfatta något mindre än hela världen, vi befinner oss på denna i grunden gränslösa planet tillsammans
…och den sanna andligheten kan inte omfatta något mindre än hela existensen, vi är alla delar av samma universella livskraft. Den oändliga och eviga religionen.
När vi finner den här balansen i tillvaron kan vi cykla utan stödhjul på livets cykel.
Kommentera