När jag för flera år sedan ställde upp i ett politiskt val, utanför något parti, och blev invald var det någon som beskrev mig som en person som är som en sten i skon.
Det vill säga en obekväm typ. Det var sagt som en komplimang.
Ibland försöker jag leva upp till det, eller snarare är det väl något som kommer naturligt och som jag ibland släpper fram. Och kunde göra det mycket mera.
Det är klart att det är obekvämt att vara obekväm, men samtidigt är det genom det obekväma vi växer.
Det är så hela naturen fungerar, en växt har det bekvämt så länge den är innesluten i fröet, liksom ett foster har det bekvämt så länge det ligger i magen.
Det finns en stark drivkraft i växten som får den att lämna bekvämligheten i fröet, liksom det finns en stark drivkraft hos fostret som får det att lämna bekvämligheten i livmodern. Utan den drivkraften skulle både fröet och fostret dö.
Det är väl därför som så många vuxna lever mer eller mindre döda liv, därför att man fastnat i bekvämligheten och till och med strävar efter den.
Ännu som små barn har vi människor drivkraften att utmana det bekväma för att fortsätta växa, ända tills vi på vägen mot vuxenheten allt mera fastnar i bekvämlighetens garn.
Då kan det vara bra med en sten som gnager i skon, hur irriterande den än upplevs.
Det handlar ändå inte om att vara obekväm för obekvämhetens skull, eller ens om att få människor att känna sig obekväma, utan det handlar om att visa på perspektiv av verkligheten och sanningen som ligger bortom det vi slentrianmässigt uppfattar som det normala.
Att vi människor upplever det som obekvämt handlar inte om att budskapet i sig självt är obekvämt utan om att det stör vår förutfattade uppfattning om saken. Det är så mycket bekvämare att leva i det gamla bekanta än att ta till sig det nya okända.
Men det är via vidgade perspektiv, förmågan att se saker och ting ur olika synvinklar, och ur nya synvinklar, hur obekvämt det än är, vi lär oss nya saker, inte minst nya saker om oss själva.
Det är när vi blir bekväma med det obekväma vi verkligen växer som människor.
Den där drivkraften vi hade som foster och som små barn var en vän vi borde återupptäcka. Den finns kvar någonstans inom oss.
Kommentera