Det talades om krishjälp efter en olycka.
En orsak till att kriser och olyckor blir en sådan överväldigande chock för oss i dag är att vi fjärmat oss så långt från döden.
Medan människan levde närmare naturen och i gemenskap med djuren var döden något närmast vardagligt.
Numera har ju även människans naturliga död förflyttats från hemmet till någon anstalt.
Så döden har blivit något främmande för oss. Och när döden är oss främmande är också livet oss främmande, därför att dessa två är intimt förknippade med varandra. Det är först när vi blir bekanta med och accepterar döden vi kan bli helt bekanta med livet.
Det verkar som att ju mera urbaniserade vi blir desto mera tappar vi kontakten med det naturliga, och döden är lika naturlig som livet.
Krishjälp är säkert bra och nödvändigt, men vi kan även idka krisberedskap på egen hand, vi kan öka vår krismedvetenhet.
Det gör vi genom att förstå livets skörhet. Genom att förstå att precis vad som helst kan hända vem som helst när som helst.
Vi lever i någon slags trygghetsbubbla i dag, och tar livet för givet och blir därför överchockade då något händer.
Varje dag händer det människor någonting. Vi ser att det händer andra, men det kan när som helst hända dig eller mig eller någon oss närstående.
Det är en del av livets gång.
Under vandringen var döden så gott som dagligen närvarande, framförallt under första delen då vandringen gick mycket längs landsvägar. Där fanns döda djur lite varstans, de flesta offer för människans framfart längs vägarna.
Men även längs vandringsleden var döden närvarande, speciellt på den spanska delen där det här och där fanns minnesmärken över människor som dött under vandringen. Knappast någon av dem hade trott det innan det skedde.
En medvandrare, i Frankrike, berättade att han en dag suttit och vilat på en bänk, då en kvinna plötsligt segnade ner livlös strax efter att hon passerat honom.
Att ständigt vara medveten om livets skörhet, att ständigt vara medveten om sin egen dödlighet, för den når oss alla förr eller senare, oavsett vem vi är, kan göra en mera förberedd för sådant som livet bär med sig.
Det betyder inte att vi ska gå omkring och vara rädda och oroliga, det betyder bara att vi ska vara medvetna om livets skörhet.
När vi är det kan vi vara så mycket mera tacksamma för varje dag, för varje morgon vi vaknar, för varje dag vi får med våra nära och kära. För hela livet som är tillgängligt för oss i varje stund.
Vi är här just nu, men det är ingen garanti för att vi är här i morgon.
Det är den här medvetenheten som ger oss glädje för den här stunden som är, för livet självt.
Det är livets skörhet som gör det betydelsefullt, när vi tar livet för givet mister det sin mening.
Kommentera