Såhär i tider av fotbolls-VM dyker fenomenet nationalism upp.
Det finns en ganska stark nationalistisk prägel kring olika världsmästerskap överhuvudtaget, vilket bland annat tar sig uttryck i enögdhet. Man ser bara det egna lagets eller den egna idrottarens prestationer.
Nationalism är en form av sjukdom, en delning av det i grunden odelbara. När vi delar det hela, det friska, uppstår ett sår. Genom det skapar vi ofrånkomligen splittring och konflikter.
Mänskligheten är en odelbar helhet, vi bär alla de mänskliga egenskaperna inom oss. Både positiva och negativa, även om många inte vill kännas vid de negativa egenskaperna.
Speciellt om man räknar sig själv som en god människa kan de negativa egenskaperna vara svåra att acceptera, om man ens ser dem.
Man behöver inte studera sig själv särskilt länge för att upptäcka att man bär båda formerna av egenskaper inom sig.
Nationalstaten är den kanske mest onaturliga gemenskapen människan skapat åt sig. Den har ingen naturlig grund. Res runt i världen och se själv, det finns inga nationsgränser i naturen. De är alla skapade av människan.
Det finns två naturliga gemenskaper för människan.
Den ena är mänskligheten som helhet, där vi alla delar plats på denna pytte-, pytte-, pyttelilla planet i det oändliga universum.
Det andra är den lokala gemenskapen. Oavsett var vi befinner oss, där vi bor eller på resa, är vi delar av en lokal gemenskap, även om vi skulle vara ensamma där vi är.
Mänskligheten som helhet och den lokala gemenskapen är människans två naturliga gemenskaper.
Nationalstaten är ett sent påfund i den mänskliga historieutvecklingen och har inte funnits särskilt länge. Dess glansperiod inföll kanske på 1900-talet, resulterande i bland annat två världskrig och ett kallt krig som pågick under årtionden.
I det stora hela är den inte mera än en parentes i utvecklingen, vilken redan gått vidare. Nationalstaten är en förlegad företeelse, vilket bland annat syns i att det numera är övernationella ekonomiska intressen som styr världen i högre grad än nationella politiska ledare.
Till och med fotbollens eget huvudorgan, FIFA, har numera i mångt och mycket en starkare ställning än de stater som den utgörs av. Olika statsledare frotterar sig gärna med fotbollens höjdare och stjärnor för att stärka sin egen glansbild.
Det är en del av den ständiga utvecklingen, och vilken riktning den kommer att ta vet vi inte men vi är alla med och påverkar den.
Fotbollen är ett, om inte universellt så i varje fall världsomspännande, spel med en potential att vara en förenande kraft. En potential som nationalstaten inte har.
Därför att den senare inkluderar endast en del, och exkluderar resten. En sant förenande kraft inkluderar alla.
Fotbollen, och idrotten överlag, har stora möjligheter att sprida gemenskap över gränser, om vi kan mötas i positiv anda kring idrotten som sådan, med båda ögonen öppna och inte bara det ena.
I enögdhet sår vi splittring, med båda ögonen öppna kan vi så gemenskap.
Det senare ger upphov till så mycket mera glädje än det första. I glädjen finns friskhet.