Var du någon gång rädd under vandringen?
En fråga som dykt upp några gånger.
Nej, jag var aldrig rädd.
Det pirrigaste kanske var när jag ibland hörde någon tassa runt tältet nattetid. Jag förstod att det var något djur, men visste inte vilken slags djur. Det var inget som ville komma in i tältet i alla fall.
Världen är överlag en vänlig plats, men det är klart, om man får sin uppfattning om världen via massmedia och dylikt så kan den te sig farlig.
Eller om man börjar fundera på allt möjligt som eventuellt kan hända.
Eller om man själv beter sig ovänligt, då får man ofta betalt i samma valuta.
Annars lever de flesta människor sina vanliga liv på sina lokala platser. De yttre omständigheterna kan variera en del, men som människor är vi trots allt ganska lika varandra. Vi vill ha lugn och ro och ett gott liv, även om vi inte vet hur det ska gå till.
Självklart kan vi hamna på fel plats vid fel tidpunkt och råka ut för något, men det är inget vi behöver gå omkring och oroa oss för. Det kan hända var och när som helst, även om risken naturligtvis är större om vi söker oss till farliga platser.
Jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle vara rädd. Kanske är det ren dumhet, att jag inte förstått att jag borde vara rädd, men i sådana fall är det en dumhet jag är glad åt.
Den har låtit mig uppleva en hel del.
En tankeställare…nej, jag är vanligen inte rädd. Tror alla om gott men det kan också ha sina nackdelar ibland. Kan gå på en nit i godtrohet ….Men jag väljer ändå att fortsätt framåt ”orädd”. Gör du det också ?
Ja, i stort sett. Det beror lite på situationen, ibland kan det vara på sin plats att vara lite på sin vakt. Inte nödvändigtvis misstänksam, bara alert och uppmärksam. Även jag har gått på nitar, det hör väl också till livets lärdomar. De har ändå inte gjort mig varken misstroende eller rädd.