(Fortfarande strul med bilderna, och jag borde väl ge mig mera tid att söka felet. För det verkar inte ge sig av sig självt)
Du gudinna
Du skimrande lysande kvinna
Du ger liv åt allt på jorden
Du är mycket större än vi kan beskriva med orden
Du ger oss föda
Utan dig skulle vi vara döda
Nu har du varit i det fördolda några dagar
Och jag har saknat dig
Vill ha dig nära och värma mig
I dag trängde du åter fram en stund genom molnen
Till glädje inte bara för kroppslig värme, utan också för att lätta upp sinnet
Din kärlek är stark, ibland blir den för het och vi behöver söka skydd en stund
Men snart är vi åter där och ler och leker under ditt värmande behag
Du gudomliga kvinna vi kallar Solen.
Hur går det med firandet?
Här försöker jag ha det i åtanke så ofta jag bara kommer ihåg. Och lättare går det när solgudinnan dyker upp och deltar, som hon delvis gjorde på eftermiddagen efter småregn, som var mera en regndimma än riktigt regn, på förmiddagen.
Det här med firande är en fråga om vår inställning till livet mera än något annat. För att låna ett citat från Sadhguru, som bland annat reser runt och pratar till dagens ekonomiska ledare;
Varken hälsa eller glädje kan skapas från utsidan. Det kan finnas externa stimuli, men huvudsakligen kommer båda inifrån.
En stämning av firande ger både värme och välbehag, grogrund för hälsa och glädje.
Så ja, jag vandrar på och firar. Just nu i Furelos, tror jag den här orten heter. Den ligger innan staden Melide, och hör kanske dit.
En liten historia från förra platsen Portomarin. Jag hade eget rum, och brukar göra klart på kvällen hur det går till på morgonen ifall jag går iväg innan de öppnat. Men en lapp på väggen förkunnade att de öppnar och börjar servera frukost 6.30 på morgonen, så jag frågade inte desto mera.
Klockan 7 i morse var det fortfarande stängt och helt folktomt, och båda dörrarna ut krävde nyckel för att öppnas. Så jag var instängd.
På receptionsdisken hittade jag ändå ett visitkort med två telefonnummer. På det första svarade ingen, men på det andra svarade en dam och förklarade att jag kunde ta hissen två våningar ner och komma ut den vägen.
Det lyckades, och grannen hade öppet så jag fick frukost.
På tal om frukost är riktiga frukostar något av det jag allra mest ser fram emot efter vandringen.
Ett par personer har förresten frågat om jag inte ska stanna här en tid också efter vandringen, men jag ser ingen större orsak till det.
Det skulle vara för att lära mig mera spanska i sådana fall. Men det skulle jag då hellre göra i något spansktalande land där solgudinnan är mera synlig den här tiden på året.
För just nu ska man längre söderut än Europa för att få vila i hennes varma famn.
Kommentera