Det här med att staten, i form av politiker, myndigheter och andra ska skydda människor är en absurd idé.
Det är en tanke som sätter förväntningar och krav på människor i maktpositioner som de naturligtvis inte kan leva upp till. Ingen människa har en sådan förmåga och kapacitet som det här förutsätter.
Det leder till överbeskydd och tvång, då man ska försöka leva upp till dessa fullkomligt orimliga och omöjliga förväntningar.
Många människor verkar därtill tro att de tillhör staten, att de är statens egendom. Det gör dem till statens slavar.
Men ingen människa föds med vare sig en nationalitet eller ens ett namn. Vi föds som fria uttryck av livet.
Både vår nationalitet och vårt namn är etiketter som ges oss av vår omgivning. De har ingenting att göra med vem vi verkligen är.
Staten är en relativt ny företeelse i den mänskliga historien, och inte grundat på något annat än en idé vi tror på.
En idé kan naturligtvis inte ge oss något annat än en falsk trygghet.
Livet självt är den direkta verkligheten här och nu, i varje stund. Vad det än bjuder oss på finns det inget där ute någonstans som kan skydda oss mot det.
Vi kan leva i tron att det finns en stat eller liknande som skyddar oss, men en dag kommer vi ofrånkomligen att ryckas bort ur den fantasin.
Den enda tryggheten vi kan ha i livet är en inre trygghet, i form av tillit till livet och acceptans av dess osäkerhet.
Däri ligger vår enda sanna frihet.
Kommentera