I morgon bär det iväg till Indien skrev jag i förra inlägget. Det är redan 11 dagar sedan.
Det händer ju hela saker och ting, i det lilla om inte annat. Livet är ett ständigt omformande och omskapande, allt är i ständig omvandling.
Och vi är alla med och bidrar till den här evighetsprocessen.
Lite glimtar från resan så här långt.
Kärlek och tillit är två viktiga egenskaper att ha med sig på resa i världen. Tilliten till att allt ordnar sig. Det var ett budskap i förra texten.
Som att bli räddad av en taxichaufför vid en mellanlandning i New Delhi på väg till Coimbatore i södra Indien, där jag nu befinner mig.
Jag skulle byta både flygplan och -bolag i Delhi och var tvungen att först checka ut och sedan checka in igen.
För det mesta brukar det vara att följa skyltar och instruktioner så hittar man till nästa plan.
Men nu hittade jag inte det plan jag skulle åka vidare med. Ett par förfrågningar gav vid handen att bolaget brukar flyga från terminal 2, så jag försökte hitta en väg dit då en taxichaufför kom fram och erbjöd skjuts. För en billig peng.
Det är en halvtimmes gångväg till terminal 2, påstod han.
Tänkte först inte åka med, men någonting fick mig ändå att hoppa på. När vi satte oss i bilen slog han i mitt flygnummer i sin mobil.
Det här flyget går ju från terminal 1. Det är gamla flygplatsen i Delhi
konstaterade han, och visade mobilen,liksom för att bevisa att han inte skojade.
Oj då, hur långt är det dit då
undrade jag.
Det är ungefär 15 minutet med bil. Priset blir ju ett annat förstås. Vill du fortfarande till terminal 2 eller ska jag köra till terminal 1
frågade han.
Kör till terminal 1
var det ganska uppenbara svaret.
Det gjorde han och jag hann med planet.
Väl framme i Coimbatore blev det mera bekantskap med den indiska trafiken i baksätet på en annan taxi.
Destinationen var Isha yoga center, som ligger cirka 35 kilometer utanför staden. Färden tog sisådär 1 1/2 timme i anspråk, i stundtals livlig trafik och på delvis smala vägar.
En vecka där hann också bjuda på en del
…som att delta i de gemensamma måltiderna, två stycken per dag, där man sitter på golvet och äter med händerna. Enligt indisk tradition. Och allt vegetariskt. För den oinvigde är det lite geggigt, men för dem som behärskar det är det en form av konst.
…som att en förmiddag delta i frivilligarbete i matserveringen.
…som att däckas av en magåkomma och feber ett par dagar. Det var något jag mer eller mindre räknat med, så det är inte så mycket att orda om.
…som att uppleva dagstemperaturer på kring 35 grader.
…som att leva mer eller mindre telefonfri en vecka. Där fanns anslag i rummen med budskapet att centret är en plats för inre utforskning, och att man uppmanas att använda mobilen endast i sitt rum och även där minimalt. Ändå satt folk med sina mobiler överallt. Mitt val var ändå att följa uppmaningen och leva minimalt mobilt.
…som att lyssna till syrsorna som spelade, fåglarna som sjöng, kråkorna som kraxade, katterna som jamade, och att titta upp på kokosbollarna som växte på palmerna, och på kvällarna stjärnhimlen med månen som här låg på rygg, och växte tills den sista kvällen då den var så gott som full
…allt omgivet av Velliangiribergen som innesluter centret.
…och så lite yoga förstås. Deltog inte i något program, det fanns inte ens några sådana tillgängliga den tid jag var där, utan det var fri vistelse.
Det var inte tillåtet att fotografera inne på centret, och det respekterades även om folk annars satt med sina mobiler.
Såhär en liten utläggning från en färd i världen. Färden fortsätter i morgon fredag luftvägen norrut till Pune.
Kommentera