Människor lever och gräver i det förflutna
…söker måhända trygghet i det man upplever som det kända och bekanta.
Det kan liknas vid gravskändning
…det förflutna finns inte längre, det är dött och begravet.
Det enda man kan finna är döda rester av något som varit.
Arkeologi kan förvisso ha sin plats och ge oss vissa ledtrådar, men få om ens några svar
…det är mest spekulationer och sannolikheter, gissningar hit och dit.
Livet är här och nu. Det är här vi kan finna det levande, ingen annanstans.
I nuets arkeologi. Den stund som är.
Endast här kan vi leva, och det utan att behöva gräva.
Därför att nuet kommer till oss i en evig ström, oavsett om vi är vakna för det eller inte.
Det är alltid närvarande, men människan försöker gömma sig i det förflutna.
Av rädsla. Livet skrämmer henne.
Det är okontrollerbart, osäkert, ologiskt, oförutsägbart.
Det är vilt.
Det är det som gör det så spännande att utforska, om vi bara vågar.