Lugn i stormen, säger en förskolefröken till en grupp barn på väg någonstans.
Barnen är ivriga att komma iväg, och behöver en uppmaning att ta det lugnt. Vi vuxna behöver samma uppmaning, därför att vi är så ivriga på att reagera.
Det blåser ständiga stormar i den mänskliga världen, och det är så lätt att dras med i dessa stormar.
Att reagera, att överreagera.
Det stormar inte bara i den mänskliga yttre världen, utan det behövs inte mera än ett uttalande eller en text som provocerar oss för att det ska uppstå en storm i vår känslovärld.
När vi reagerar på dessa stormar, när vi låter oss dras med i dem tar de över, om inte hela så i alla fall en stor del av, vår tillvaro.
På det sättet ger vi stormen mera energi, och håller den vid liv och får den kanske till och med att öka i omfattning.
Därför; lugn i stormen.
Kan vi undvika att genast reagera och bara iaktta vad som händer, kan vi inta positionen som det lugna centrumet i stormen, och sluta tillföra den mera energi, kommer den så småningom att bedarra.
Kommentera