Det bor en liten rädd kanin i mig, upptäckte jag häromdagen.
Det var inte en björn som skrämde fram kaninen, och inte heller något annat farligt.
Nej, det var inget värre än en situation som kändes obekväm.
Att något så till synes obetydligt kan väcka en sådan känsla.
Ja, alltså det är inget fel på att vara en kanin. Jag drog en parallell till kaninen Lille Skutt i serien om Bamse. Han är en räddhågsen filur, men när det verkligen gäller finns det mycket mod i honom.
Det är den där rädslan som känns onödig. Den får oss att förminska oss till något mindre än vi verkligen är.
Å andra sidan är det bra att vi hamnar i situationer som gör oss rädda eller får oss att känna oss obekväma, det kan göra oss medvetna om saker och ting hos oss själva.
För när vi blir medvetna om rädslan blir den synlig för oss, och då kan vi hantera den. Så länge den är dold i det undermedvetna behåller den sin makt över oss.
När vi lyfter kaninen på bordet kan vi se på den och fråga oss; är det här jag?
Svaret på den frågan är ofrånkomligen; nej. Det vi kan betrakta från ett utifrån perspektiv kan omöjligen vara den vi är.
Den lilla rädda kaninen fanns inom mig, men den var inte jag.
Vi förstorar ofta upp situationer och känslor och gör dem till något större än de är, och först när vi blir medvetna om dem och ser dem för vad de verkligen är inser vi hur dumt det här är.
Vi är så mycket större än de här små tillfälliga situationerna och känslorna.
Också Lille Skutt är då det kommer till kritan mycket mera än en rädd liten kanin.
Kommentera