Det finns åtminstone två sätt att resa på. Det ena är att resa själv, och det andra är att följa med på andras resor via filmer eller böcker.
Det första sättet är ett praktiskt sätt att se och lära känna världen, medan det andra är ett passivt sätt.
Jag har gjort båda i dag. Först såg jag en film och sedan gick jag ut.
Jag hade gjort en beställning på några filmer från olika delar av världen och den första handlade om nordöstra Australien och Queensland i allmänhet och Stora Barriärrevet i synnerhet.
När vi sitter hemma och ser på världen på film kommer den till oss i form av information och kunskap, när vi själva går eller åker ut och utforskar världen möter vi den i form av upplevelser och förståelse.
För att få en verklig förståelse av någonting måste vi göra det själva eller möta det. Av sådant vi ser och hör glömmer vi snabbt det mesta, av sådant vi gör får vi en förståelse och ju fler gånger vi gör något desto bättre förstår vi det.
Det är klart att vi kan njuta av de vackra bilderna på filmen, och det gjorde jag verkligen, filmen gjorde mig glad och på gott humör och gjorde min dag mera positiv, men de kan aldrig ersätta en verklig upplevelse.
Filmen fick mig att vilja åka ut i världen. I stället gick jag ut här där jag bor, det är också en del av världen. Skillnaden var bara den att när de i filmen åt frukost på en sanddyn i skimrande solsken pulserade jag genom snön.
En tanke som slog mig under filmen var en undran om jag någonsin kommer att åka till Australien, för man kan ju inte åka överallt i världen. Sedan slog det mig; varför inte? Vem är det som säger att man inte kan göra det?
Kommentera