För att fortsätta på ett spår jag trampat i förr, och som senast berördes för någon dag sedan i följande mening;
Enkelt uttryckt; vi måste våga tro på oss själva, och det vi innerst inne vet är sant.
Den människa som inte är sin egen högsta auktoritet lever ett falskt liv.
Det är fritt fram att protestera högljutt, men är det inte vad de allra flesta människor gör; lever falska liv under andras auktoritet?
Vuxna människor alltså. Man är vuxen till kroppsstorlek och ålder, men inte när det gäller att leva sitt eget liv.
Man är i ständig jakt på pseudovuxna som kan säga åt en hur man ska leva, och vad man ska göra. Man gömmer sig bakom auktoriteter, bakom kollektiv, bakom massuppfattade idéer och åsikter och så vidare.
Så att man alltid har någon annan att skylla på ifall något går snett, vilket det ju ofrånkomligen gör då man sätter ansvaret för sitt liv i andras händer.
Det finns bara ett sätt att leva ett sant liv, och det är att vara den högsta auktoriteten i sitt eget liv. Helt enkelt därför att hur mycket vi än försöker följa andras råd är det ingen annan än vi själva som måste fatta besluten som rör vårt liv, och leva med dessa beslut.
Vi kan skylla resultaten av besluten på fan och hans moster och hela världen, det är bara att lura oss själva. Vi är själva ansvariga för varenda litet eller stort beslut vi fattar, för hur vi agerar, för hur vi reagerar, för allt vi säger och gör, och för varenda liten sekund av vårt liv. Att sätta det ansvaret på någon annan är att ge bort sitt liv till andra.
I det totala, hundraprocentiga, ansvaret för vårt eget liv finns vuxenheten. Allt annat är omogenhet. Det här kan låta som provokativa, hårda och till och med översittande ord, men de är skrivna i all ödmjukhet och med en stor dos kärlek.
Därför att sanningen alltid söker oss, den är ett med livet, och endast i vår egen auktoritet kan vi finna det sanna livet. Det är ett liv i kärlek. När vi sätter vårt liv i andras händer öppnar vi upp för att bli manipulerade, och det är allt annat än kärlek.
Det är bara det att vi måste våga tro på det som finns inom oss, för vi har var och en fötts med en sanningens kompass, och det finns ingen annan väg genom livets labyrint än att vi finner och använder den kompassen.
Självklart går det galet många gånger också då vi följer oss själva, men då vet vi i alla fall att det är vårt eget ansvar, och inte någon annans. Genom den insikten kan vi också lära oss något av våra misstag, vilket är mycket svårare om vi skyller på andra.