Lunchtid i går på busstationen i Rach Gia.
En mamma med tre barn (europeiska, men nationaliteten har ingen betydelse i det här fallet), en pojke i åldern 6-7 år och två yngre flickor. Pojken tjatar på om någonting, vilket till slut får mamman att ilskna till.
Snart kommer pappan och får höra om tjatet, och tar med pojken ut på gården. Kanske för upptuktelse?
Det här är ingen ovanlig situation.
Vuxna kan inte hantera barns tjat och tar ut det genom ilska.
Vad vuxna inte är medvetna om är att det är de som är orsaken till barns gnäll och tjat.
Inget barn föds gnälligt och tjatigt.
Det är föräldrarna och omgivningen som med sitt beteende skapar denna reaktion hos barn.
Så när vuxna i sin brist på verktyg för att hantera gnäll och tjat riktar ilska mot ett barn ger man i själva verket barnet dubbel bestraffning. Först har man gett barnet ett sådant beteende att det gnäller och tjatar, och sedan ger man dessutom barnet skulden för det.
Varje barn föds som ett tomt blad.
Visst har ett barn medfödda genetiska egenskaper, men det är inte dessa som avgör barnets beteende.
Det avgörs i stället av hur det bemöts av föräldrar och omgivning.