Det finns en gammal, men långt ifrån föråldrad, historia om sanningen och lögnen.
Sanningen och Lögnen möttes en dag och när de vandrade där i all sköns ro kom de fram till en liten sjö. Det var en varm dag, och Lögnen säger till Sanningen;
Vattnet är skönt, låt oss ta ett bad.
Sanningen känner på vattnet, och märker att det faktiskt är varmt. De klär av sig och börjar bada. Plötsligt stiger Lögnen upp ur vattnet, klär på sig Sanningens kläder och springer i väg. Den förargade Sanningen kommer upp ur vattnet och springer runt överallt för att finna Lögnen och få sina kläder tillbaka.
Världen, seende Sanningen naken, vänder bort sin blick, med förakt och ilska.
Den stackars Sanningen återvänder till sjön och försvinner för alltid, gömmande sig själv i skam. Sedan reser Lögnen omkring i världen förklädd till Sanningen, tillfredsställande samhällets behov, för Världen har hur som helst ingen önskan överhuvudtaget att möta den nakna Sanningen.
Den här historien är kanske mera aktuell i dag än någonsin. Lögnen reser världen runt förklädd till Sanningen, och människor tillber den som vore den Gud själv.
Sanningen är det som minst av allt intresserar människor. Därför att den oftast är obekväm, och endast kan hittas i nakenheten.
I en nakenhet där vi klär av oss alla koncept, alla föreställningar vi bär på, all falsk trygghet och alla falska förhoppningar och förväntningar.
Det är i nakenheten det äkta finns. Se bara på oss själva, när är vi människor mest äkta?
Jo, den dag vi nakna anländer till jorden, innan världen hunnit börja klä på oss alla de koncept och föreställningar vi sedan kommer att bära med oss, och dölja vår nakenhet med.
Vad är alla dessa koncept, all denna kunskap vi skaffar oss och spökar ut oss i? Det är plagg vi iklär oss för att dölja vår osäkerhet, de ger oss en falsk tro att vi vet saker och ting, men vi kan inte verkligen veta någonting innan vi nått en djupare insikt om det.
Kunskap utan medvetenhet och insikt är inget annat än tro och saga.
Det är i nakenheten, när vi klär av oss allt vi tror oss veta, som livets intelligens låter oss se Sanningen.
Det finns för övrigt ingenting skamligt överhuvudtaget i nakenhet, det är bara en föreställning.
Oskuldsfull nakenhet är det mest äkta av allt, Livet eller Gud skapade oss nakna, och det är människan som skapat (för)klädnaderna.
De må vara hur vackra som helst, men den som har ögon att se kan se att den som döljer sig under det vackra är Lögnen.
Sanningen behöver ingen förklädnad. Den är det som är. I all sin nakenhet.
Den kan aldrig hittas i världen, med alla dess falska föreställningar, utan den kräver modet att gå bortom världen, till verkligheten, till ovissheten
…till det äkta.
Vi måste gå tillbaka till sjön och hitta Sanningen, få den att inse sin skönhet och träda fram, för att låta andra spegla sig i den
…och den sjön är inte någonstans långt borta, den är här, inom var och en av oss.
För egentligen har Sanningen aldrig gömt sig, den är alltid här och har alltid varit det. Det är vi som undertryckt den och valt att förlita oss på världen, i stället för på Sanningen.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för nakna sanningar från världen.