En av de största gåvor livet gett mig, inser jag numera, är att jag växte upp under en tid när en del barn fortfarande kunde tillbringa sina första år hemmavid, en möjlighet jag fick, låt vara att en del av tiden spenderades i växthus
…det här gjorde att jag redan från början blev van att vara ensam och kunna leka för mig själv, det är min stora lycka.
Dagens barn förs nästan utan undantag till institutioner som daghem, förskola och allt vad de kallas så fort som det bara är möjligt
…och de blir genast från början av sina liv utsatta för yttre stimulans, och får aldrig lära sig ensamhetens konst, och förmågan att kunna sysselsätta sig själva.
Det gör att de blir beroende av att ständigt ha stimulans och ständigt ha sällskap, och dessa beroenden är precis lika mycket en form av beroenden som beroende av droger och annat
…det fråntar barnen deras självständighet och sanna styrka.
(och nej, jag hade inte den här förståelsen och levde inte som jag lär när jag själv blev förälder i tiderna)
Det är förståeligt i dagens samhälle att många av ekonomiska orsaker mer eller mindre tvingas sätta sina barn på institution
…men att göra det för att man själv behöver stimulans eller för att man tror att barnet behöver stimulans är egentligen bara dumt.
Det är klart, dagens småbarnsföräldrar är själva institutionsbarn och därmed uppväxta med den ständiga stimulansen, och kan därför inte alltid se den enorma gåva som erbjuds i att vara hemma med ett barn.
För att återknyta till förra texten, och att de lärdomar livet ger inte kan fås någon annanstans
…så finns det knappast någon människa som kan lära en mera än vad ett litet barn kan göra, och det här är lärdomar man går miste om ifall man inte tar vara på dem när de erbjuds
…och det är inte bara vad barnet lär en direkt, utan också vad man lär sig om sig själv, för samtidigt som ett barn föds, föds ju också en mor och en far, som inte fanns innan, man får en ny livsroll.
Och det handlar inte bara om lärdom för föräldrarna, utan den lärdom ensamheten och förmågan att leka på egen hand som ett barn kan få i hemmets lugn och ro är en av de största gåvor föräldrar kan ge sina barn
…för ett litet barn behöver inte social stimulans, det behöver friheten att utforska och upptäcka, det ger barnet en naturlig utveckling, en utveckling som sker på barnets villkor, inte på samhällets
…och det behöver inte vara i enbart föräldrarnas sällskap, utan hellre i en större generationsöverskridande gemenskap.
Det här institutionaliserandet av barn är att offra barnets bästa (och även föräldrarnas och de äldre generationernas bästa) på samhällets, och mammons, altare.
För den styrka som finns i att kunna vara ensam är ovärderlig, den är så mycket mera värd än att kunna föra sig socialt och snacka strunt
…inget fel i att vara social, det är också viktigt, men utan en stabil grund i ensamheten blir den sociala påbyggnaden bräcklig, och man blir lätt som ett löv som följer massan och den allmänna opinionen när den vänder sin kappa efter vinden, i stället för att som ett träd ha rötterna stadigt i sanningens mylla.
Det är genom ensamheten vi kan nå vår verkliga styrka, och därför är det så viktigt för samhället att vi aldrig lär oss det, för starka, självständiga, människor är det största hotet mot samhällets toppstyrning.
Vi får ständigt höra om vikten av att vara social, men verkligheten är den att ensamheten är själva grunden i att vara människa
…för alldeles oavsett hur många människor vi omger oss med kommer det stunder när vi är ensamma, och ensamheten kan vara fullt påtaglig även om vi är omgivna av andra människor.
Det finns ingen annan som lever vårt liv; kärlek, glädje, sorg, ja vi kan dela dem alla med andra, men vi upplever dem var och en på vårt eget sätt.
Det finns ingen större trygghet i livet än förmågan att kunna vara ensam, när vi en gång lärt oss den, eller snarare funnit den inom oss, är den alltid med oss
…alla människor, djur och annat vi omger oss med kommer en dag att lämna oss, men den inre tryggheten finns alltid där.
Ensamheten är en förutsättning för att vi ska lära känna oss själva
…och det är egentligen hela syftet med vår tillvaro här, att vi ska hitta hem till oss själva, inte att vi ska tävla med andra och jämföra oss med dem
…men vi tillbringar i stort sett all vår tid i det yttre, i stimulans, sociala situationer och med att lära oss allt möjligt om världen och så vidare, och vi lär aldrig känna den vi själva verkligen är.
Vi är så omfattande varelser i oss själva att även om vi ägnade en hel livstid enbart åt att studera oss själva skulle vi inte bli fullärda
…och som det är i dag ägnar de flesta inte ens en sekund åt att medvetet göra det, för det är fullkomligt främmande för dem, vilket gör att man förblir en främling för sig själv.
Att lära känna sig själv är inte själviskhet, det är den högsta formen av kärlek och medkänsla, och den största gåva vi kan ge andra
…för det är bara genom att lära känna sig själv man kan inse att allt är en enda odelbar helhet, att vi alla vandrar, kryper, krälar eller växer på samma jord, under samma himmel, och att vi alla är uttryck för samma kraft, en kraft som är ett men som tar sig oändligt många former, var och en form unik i sig
…och även om det skulle finnas varelser någonstans där ute i det okända ingår de också i det här.
Eller som Rumi uttryckte det;
Du är inte en droppe i havet, du är hela havet i en droppe.
Det är så gränslösa vi är, och ensamheten är den portal genom vilken vi kan nå insikt om den gränslösheten
…den är inget någon kan ge oss, eller något vi kan studera oss till, utan den måste komma inifrån oss själva.
Det betyder att den redan är här, att det redan är så, det är bara det att vi är så upptagna av världens alla distraktioner att vi inte ser det som är, den som är, här.
——-
Besök gärna även Watcher on the Hill på Telegram, en portal (eller snarare kanal) för delningar av det världsliga, humor. natur och visdom.