För det mesta när jag är ute och reser gör jag det ensam, vilket verkar förvåna ganska många.
Precis som om det skulle vara något konstigt att resa ensam.
Men dagens människa måste alltid ha sällskap, måste alltid ha någon att hålla i handen. Nästan oavsett vad man gör.
Är det inte en partner, en kompis eller en kollega man lutar sig mot så är det staten eller någon myndighet.
Var finns människors självständighet?
Visst behöver vi våra medmänniskor, men att göra sig beroende av att ständigt ha sällskap, ständigt ha någon att hålla i handen, ständigt ha någon att luta sig mot är att fjättra sig vid osynliga med ändå helt verkliga pålar.
Det gör ens liv begränsat. Det liv som i grunden är gränslöst.
Att resa eller göra något annat ensam öppnar helt nya dörrar, det öppnar dörrar till nya människor, till nya insikter och inte minst till självkännedom.
För vem är den viktigaste människan att lära känna och att kunna umgås med om inte en själv?
Om vi inte trivs med oss själva, om vi inte kan umgås med oss själva i ensamhet, betyder det att vi är i dåligt sällskap. Och det med den människa vi tillbringar hela vårt liv med.
Hur galet är inte det?