De olympiska vinterspelen har pågått i ett par veckor, men är nu på väg mot sitt slut för den här gången.
Själv har jag sett två (skidskytte)tävlingar samt något kort sammandrag under dessa två veckor, totalt kanske ett par timmar.
Det är så mycket roligare att själv aktivt delta i livet än att sitta och passivt följa med andras aktiviteter.
Livet är trots allt en aktiv process som vi har möjlighet att delta i medan vi är här.
Det behöver inte betyda fysisk aktivitet, utan att vi har ett direkt engagemang i det som är här och nu.
Redan det att man är närvarande åskådare live på en idrottstävling ger ett större deltagande än att sitta i soffan och stirra på en skärm.
Sedan försöker människor kompensera sina egna tillkortakommanden genom att sätta förväntningar på idrottare, men ingen idrottare har någon som helst skyldighet att uppfylla soffpotatisars förväntningar.
Alla idrottare gör sitt allra yttersta, men alla har inte sin allra bästa dag just den här dagen. Det är bara så det är.
Ingen idrottare har ändå någonsin misslyckats i ett mästerskap. Bara att man överhuvudtaget är där visar att man satsat helhjärtat på det man är bra på, och att man har lyckats.
De enda människor som misslyckas i stora mästerskap är de som sitter hemma i soffan och kritiserar, i stället för att leva sitt eget liv.
Förvisso kan det vara njutbart också att se andra utföra konst, utöva sin kapacitet och framförallt de känslomässiga uttryck som finns inom idrotten.
Men i det stora hela lämnar en idrottstävling sedd på skärm bara en tomhet efter sig.
Att själv delta i någonting, utföra något, vara engagerad, ger en helt annan känsla, en mycket mera uppfyllande känsla.
Dessutom är det så mycket roligare.