Den här historen dök upp i dag.
Tänk er att ni står vid en flod. Plötsligt får ni se en baby komma flytande och ni kastar er i för att rädda barnet.
Ni hinner precis upp på flodkanten igen med babyn då ni ser att det kommer ytterligare två bebisar flytande. Som tur var kommer två män gående så du ropar på hjälp.
Medan du kastar dig i efter en av bebisarna tar en av männen hand om den bebis du precis har räddat ur floden och den andra kastar sig i floden för att rädda en bebis.
Precis när ni har räddat även dessa två och lättade tittar upp ser ni fyra bebisar till komma flytande längst floden.
Fler vuxna kommer till er hjälp, ni blir fler och fler som räddar bebisar ur floden men det kommer bara fler och fler. Det är ett hårt jobb och ni hinner inte ens reflektera över, eller prata om hur det kommer sig, eftersom ni ägnar all kraft åt att rädda dessa barn.
När du lite senare utmattad sjunker ner på strandbädden snurrar tankarna om hur bebisarna hamnar i floden i ditt huvud och du bestämmer dig för i ditt beslut att hitta orsaken.
Du förankrar ditt beslut hos de andra, väl medveten om att de kommer att behöva jobba extra hårt om du försvinner från räddningsaktionen. De stöder dig att ta reda på det.
Med en kraftsamling, springer du uppåt längst floden.
Så småningom kommer du till en ”utkaststation” där bebisarna kastas ut i floden.
”Varför gör ni så här? Ni måste sluta! De kommer ju att drunkna!”, skriker du till dem som står och slänger i barnen.
”Men vi gör bara som vi är tillsagda” säger en av dem
”Det är bara vårt jobb” säger en annan
”Det är order från chefen” säger en tredje
Efter att ha försökt övertyga dem om att ge upp sina jobb ger du upp. Det är svårt att hitta argument när de klargör att de kommer att att förlora sin inkomst och hur det skulle äventyra deras och deras familjers trygghet och försörjning.
Du tänker att du måste försöka hitta chefen eller någon annan och påverka dem.
Efter att ha letat ett bra tag, hittar du chefen. ”Ni måste sluta med det här, barnen fryser ihjäl eller drunknar om ni inte slutar!”, säger du med förtvivlad stämma.
”Vi tycker också synd om de här barnen, men hela vår verksamhet bygger på det här och utan det kommer människor inte att ha några jobb och vår tillväxt kommer att avstanna…”