Fröet till den här texten är egentligen något som legat med en längre tid, men ett citat av Gilbert K. Chesterton gav det hjälp att gro;
Poesin är sansad därför att den flyter på ett oändligt hav; medan resonerandet försöker korsa det oändliga havet, och på så sätt göra det ändligt. Resultatet är mental utmattning. Att acceptera allt är en övning, att förstå allt är en ansträngning.
Det frö som åsyftas är hur mycket mera man kan säga med hjälp av poesi än med hjälp av vardagligt förklarande ord, prosa för den som vill kalla det så
…eller skillnaden mellan poesi och logik för att säga det på ett annat sätt.
Och med poesi avses här inte enbart dikt, även om dikten som uttrycksform kan nå så mycket djupare än de flesta andra former av ord, utan förmågan att överhuvudtaget kunna se bortom det som beskrivs med förklaring och logik.
Logiken är ett väldigt begränsat verktyg att uppfatta med, medan poesin är gränslös och allomfattande
…det ändliga resonerandets hav är enbart vågor på det oändliga poetiska havet.
Vi kan se det som att ha en vass kniv eller en slö kniv att skära en köttbit med. Där poesin är den vassa kniven som skär genom köttet med ett enda snitt, är logiken den slöa kniven som måste såga sig genom köttbiten.
För att låna Chestertons ord;
Att acceptera allt är en övning, att förstå allt är en ansträngning.
Det är som han antyder, att använda logiken är att trötta ut sig själv. Det ser vi inte minst i dag då så många människor arbetar på kontor med siffror och ord, och mental utmattning blivit en vardagsåkomma som drabbar många.
Fysisk utmattning går över med en stunds vila, men mental utmattning kräver en lång återhämtning.
Vi kan använda oerhört mycket tid och energi åt att försöka förstå något logiskt, medan om vi slappnar av och öppnar upp kommer de svar vi söker att komma till oss när vi behöver dem
…och många gånger kommer vi att inse att det svar vi sökte inte alls var det svar vi behövde, eller att frågan helt enkelt upplöses av sig själv.
Logiken är begränsad och låter oss bara förstå sådant som kan uppfattas med sinnena och förklaras med ord, medan poesin är gränslös och låter oss se bortom orden och bli medvetna om sådant som är oförklarbart, bortom förklaringar.
För det som ryms inom förklaringarnas begränsade ram är bara en pytteliten bråkdel av allt som finns. Se bara på något som är så nära som oss själva, vi har ju knappt någon medvetenhet ens om vad en människa egentligen är
…jo, vi har många förklaringar på det, men ingen förklaring kan nå den vi verkligen är.
Livet är inte logiskt, det är en spontan utveckling, där varje stund är ny
…det kan inte förstås genom logiska förklaringar, det kan bara levas och upplevas, och att leva det som ett poetiskt uttryck låter en uppleva så mycket mera av det
…det poetiska ger ett så mycket större (livs)utrymme att röra sig i.
Det är bara så skönt när man lär sig se allt med en mera poetisk blick, att se bortom all drama och alla bilder som målas upp i det världsliga, för ju mera man gör det desto mindre skrämmande blir allt, och man kan ta livet mera med ro än med oro
…man kan se på den röda himlen i kvällsskymningen och veta att den är mera verklig än allt det som förmedlas från världen, och man kan inse att det är skönheten i en själv som låter en se naturens skönhet.
Alla har inte utvecklat förmågan att uppfatta och uppskatta skönheten
…den är uttryck för en poetisk blick, inte för en logisk förklaring.
Sedan ska man naturligtvis använda det logiska när det behövs, men med det poetiska som grund blir även det logiska så mycket klarare.
Sådant växte fram ur det fröet.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för både poetiska och logiska delningar.