De flesta människors liv är oväsen, i större eller mindre omfattning, och inte så mycket annat, deras död sker lugnt och stilla. Numera allt oftare undanstoppade på någon anstalt någonstans, så att nästan ingen vet om de är döda eller fortfarande lever.
Det här som en fortsättning på gårdagens tema döden.
Det finns en bok utgiven i tiderna av ett par unga svenskar, Aron Flam och Jonathan Unge. Bokens titel Sista ordet – citat och fakta om döden, säger vad den handlar om.
Här finns bland annat sista ord från en hel del kända och mindre kända människor, som den engelska författaren Lyndon Strachey, som inte upplevde döendet som något speciellt.
Om det här är att dö tycker jag inte det är något särskilt.
Eller George Bernard Shaw, som till sin sköterska sa;
Syster försöker hålla liv i mig som någon gammal kuriositet. Men jag är klar, jag är slut. Jag ska dö.
Andra har uttryckt sig mera allmänt om döden, som historikern William Mitford, även han från England.
Människor fruktar döden som om den absolut vore den största ondskan. Ändå vet ingen om den inte är den största lyckan.
Eller Sir Francis Bacon;
Människor fruktar döden såsom barn räds mörkret, och liksom denna naturliga fruktan kan stärkas med sagor, så också den andra.
Den franske författaren Marcel Proust;
Vi säger att tiden för vår död inte kan förutses, men när vi säger detta inbillar vi oss den tidpunkten i en dold och avlägsen framtid. Vi tror aldrig att den skulle ha något som helst samband med den dag som just har börjat, eller att döden kan komma i eftermiddag. Denna eftermiddag som är så säker och där varje timme är omsorgsfullt planerad.
…och John James Ingalls, amerikansk senator;
I dödens demokrati är alla människor till sist jämlika. Det finns varken rang eller klass eller företräde i gravens republik.
Från ett annat sammanhang kan vi plocka Chuang Tzu i Kina för cirka 2300 år sedan, som inför inträdandet i döden förklarade för sina följare;
Jag ska ha Himmelen och Jorden som min svepning och kista; solen och månen som utsmyckning; stjärnorna som mina pärlor och juveler; alla livsformer som mina sörjande. Jag har allt för min begravning, vad saknas? Vad mera kunde jag behöva?
Hans följare svarade;
Vi är oroliga mästare, för att kråkor och glador ska äta dig.
Varvid Chuang Tzu svarade;
Ovan jord ska jag bli äten av kråkor och glador, och under jord av maskar och myror. Är ni inte snarast partiska i att vilja mata endast en av dessa grupper, och därmed beröva de andra?
Slutligen sista ordet till den tyske författaren Thomas Mann;
En människas död är mera en angelägenhet för överlevarna än för henne själv.
Det är ju inte nog med att en människa dör, och den sorg och saknad som följer med det.
I dagens värld med allt ägande och alla tillgångar och samlande och prylar och familjekonstellationer och relationer hit och dit följer inte enbart ett gudomligt avskedstagande med den döde, utan man får också fan och hans moster i form av arv och delande och byråkrati och juridiskt djungelvandrande i sällskap.
Det är dock inget som den döde behöver bekymra sig om, utan det är angelägenheter för dem som blir kvar.
Vem som får sista ordet i dessa härvor är mera oklart.