Det finns en attityd i dagens värld att om du inte uppfyller andras krav fördömer de dig.
Vi lever i en fördömande tid.
Det var visst någon av Bushpresidenterna i USA som deklarerade; ”är du inte med oss så är du emot oss”.
Den deklarationen har blivit någon slags allmän kutym i dag.
De som anser sig vara goda människor hör ofta till de värsta i den här genren. De placerar sig själva på en piedestal och dömer därifrån andra.
Den här godheten som människor anser sig besitta kan endast komma genom att man jämför sig med andra, och anser sig vara bättre än dem. Det är alltså en självpåtagen överhet.
Framförallt de här som tror att livets högsta är att uppfylla samhällets normer och plikter, och att visa sig duktig och duglig. Hur många människor säljer inte sig själva för status i samhället, och för att kunna visa upp en bild som man vill att andra ska ha av en. För det mesta en bild av att man är en god människa.
Det är ren och skär falskhet, men man tror att det ger en rätten att döma andra.
Jag har varken begär eller intresse av att försöka leva upp till dessa människors krav, har inget behov av att vara en god eller duktig människa.
Mitt enda mål är att vara äkta, vilket inte alltid är så lätt i en värld byggd på det oäkta, det konstgjorda. Och jag säger inte att jag lyckas särskilt bra.
Jag är ingen god människa, men jag är heller ingen ond människa. Jag är helt enkel varken bättre eller sämre än någon annan.
Jag har kört rattfull.
Jag har provat på droger.
Jag har betalat för sex.
Jag har sårat människor.
Jag har dödat djur
…samt säkert gjort en hel del andra saker som människor kan döma mig för.
Du arma, syndiga stackare finns det kanske någon som säger, men det spelar ingen roll. Den som fäller omdömen om andra dömer i praktiken ingen annan än sig själv.
Inget av det här är något jag är stolt över, men jag varken skäms eller ångrar mig heller. Det som är gjort är gjort, och förändras inte av ånger eller något annat påhitt.
Så ifall någon mot förmodan haft en glorifierad bild av mig hoppas jag den är krossad nu. Bra så, den var hur som helst falsk.
Ibland hjälper det att prova på saker och ting för att förstå vad de innebär. Många människor, framförallt de självutnämnda goda, har en massa åsikter om saker och ting som de inte vet särskilt mycket eller alls någonting om.
Att prova på saker och ting ger en större förståelse. Allt det jag provat på har gett mig en större självinsikt och därmed också livsinsikt.
Vi bör vara medvetna om att det vi kallar godhet och ondska finns inom oss alla. Det finns ingen människa som är enbart god och ingen människa som är enbart ond.
Det var någon som för en tid sedan menade att godhet är det naturliga och att ondskan är något tillfört, men så kan det inte vara. Därför att godheten och ondskan är beroende av varandra, utan den ena finns inte den andra. Utan ondska vet vi inte vad godhet är, och utan godhet vet vi inte vad ondska är.
Å andra sidan är godhet och ondska inget annat än filosofiska funderingar som människan skapat, och existerar inte i verkligheten.
Verkligheten känner bara till det äkta och det oäkta.
En människa kan spela god, men hon kan inte spela äkta. Godheten kan vara påklistrad, men det kan inte äktheten.
Äktheten är det naturliga, den vi innerst inne är.
Den har inget som helst med samhälleliga normer att göra, den handlar helt och hållet om individens kontakt med livet.
När vi är äkta är vi den bästa versionen av oss själva. Då gör vi av naturen det som är rätt, vilket inte nödvändigtvis är det som samhället anser vara rätt.
Vi är skapade till äkta varelser. Vi föds som äkta, men till en värld full av människor som lever oäkta liv.
Därför tappar vi bort vår äkthet, och iklär oss masker och spelar roller.
Inom oss lever det äkta ändå kvar, och vi behöver klä av oss all påklädnad för att hitta vår medfödda äkthet.