Det finns en metafor som säger att himlen är som den klara tillvaron, och att molnen är som de bekymmer som skymmer tillvaron och gör den otydlig.
Den mänskliga tillvaron är i grunden ljus.
Men precis som det förr eller senare alltid kommer moln på himlen, kommer det förr eller senare alltid bekymmer i en människas tillvaro.
Ibland verkar det som människor i dag lever i illusionen om att det är möjligt att uppnå en tillvaro utan bekymmer.
Den illusionen skapar mera illamående än något enda bekymmer. Därför att den är en lögn, och att leva på lögner äter upp en människa inifrån.
Det finns ingen människa som går genom livet utan bekymmer, det finns knappast ens någon som går genom en enskild dag utan någon stund av motgång.
Det är bara så livet är.
Det är fullkomligt naturligt och inget att bekymra sig över.
För bortom molnen är himlen alltid blå…
…och bortom bekymren är tillvaron alltid ljus.
Med den vetskapen kan vi leva i medvetenhet om den blå himlen även en dag då molnen hopat sig, och leva i medvetenhet om den ljusa tillvaron även en dag då bekymren överskuggar ljuset.
Moln och bekymmer är ofrånkomliga delar av tillvaron, men det är upp till oss själva hur vi ser på dem.
Ringde i dag en vän fastän det var i molnets skugga. Väljer ofta dag och stund för denna kontakt när himlen är blå inom mig. Erkände detta i telefonen. Nu känns det efteråt som om det var bra med ett skuggsamtal. Varför inte bjuda på den verklighet som råder hos en. Kanske det finaste vi kan bjuda på – och som uppskattas av mottagaren. Det verkade så.
Det äkta uppskattas alltid av den som känner det äkta. Och råder det molnighet hos oss själva och vi låtsas något annat är det i själva verket oss själva vi lurar mest.