Det finns de som säger att en förälder inte ska vara vän med sitt barn.

Vilket trams!

Det är klart man ska vara vän med sitt barn. När ett barn kommer in i ens liv är det början på något som kan bli en livslång vänskap. Om vi tillåter det att bli det.

Vi talar om vårt barn eller mitt barn. Precis som ett barn skulle vara en ägodel. Vi äger inte våra barn. Vi är vänner som finns där för att visa barnet rätt väg genom livet. För att försöka lotsa det rätt. Vi ska finnas där för barnet både i skratt och i sorg.

Ett barn är en medmänniska som kommer till oss för ett gemensamt utbyte. Vi delar med oss till barnet av våra erfarenheter, men barnet har också mycket att lära oss.

Faktum är att ett barn har minst lika mycket att lära oss vuxna som vi har att lära det. Ödmjukhet, respekt, ansvar, omtanke är bara några av de lärdomar ett barn ger en. Om vi är öppna för att ta emot det.

Det viktigaste för en förälder är inte att vara en auktoritet. Det viktigaste är att finnas där för barnet när det behöver stöd, uppmuntran eller hjälp.

Som Tess Marshall skriver i det här blogginlägget (nr. 26 i listan, i ett inlägg som för övrigt är mycket läsvärt i sin helhet, om kvinnors rätt att själv bestämma om man vill skaffa barn eller inte);

Ett barn är inte skyldigt sina föräldrar någonting. Inte ens respekt. En förälder måste förtjäna respekt som alla andra.

En sund respekt bygger på förtroende och inre egen auktoritet, en osund respekt bygger på yttre auktoritet.

Att få ett barn att bli sin egen auktoritet, att lära sig att lita på och ha förtroende för sig själv, är en av de största gåvor vi kan ge det.

Det är en av de största gåvor vi kan ge vilken människa som helst. Börjandes med oss själva.

Det är för det mesta på grund av vår egen osäkerhet som vi måste framställa oss själva som auktoriteter i förhållande till andra.