Vår vandring här är
en kärlekens resa
längs glädjens väg
med frid i själen
och lekfullheten som sällskap
i närvarons rike.
Vad annat?
Postaen är taggad vandring
Vandringsboken äntligen här – Den långa vandringen till färdig bok
Nu är den här!
PÅ VANDRING TILL VÄRLDENS ÄNDE
Boken från fjolårets vandring genom Europa. En bok på ca 390 sidor varvat med text och bilder.
Bokens baksida:
Följ med på ett vandringsäventyr genom Europa.
Det här är en berättelse i ord och bild om en ensamvandrares färd genom sex länder, Finland, Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och Spanien under fem månaders tid.
En vandring som innehåller tältnätter, sjuka ben och tår, gott humör, regn och sol, vackra vyer, en oväntad vändning, pilgrimsvandring, människomöten och mycket annat.
Allt utfört i levnadskonst och lekfullhet.
Efterspelet till vandringen behöver också beröras med några ord.
För föga kunde jag ana efter att ha vandrat i fem månader genom sex länder, och därefter ha sammanställt materialet till ett manus att den mest krävande delen av projektet ännu återstod.
Så har det varit. Det senaste halvåret med att få materialet från manus till färdig bok med hjälp av en partner i Stockholm har varit som att vandra i tjära. Det som enligt det besked som gavs skulle ta cirka 2 månader i anspråk tog till slut på dagen 7 månader.
Jag har nog ännu inte riktigt förstått att boken faktiskt är färdig.
Nog om det som varit. Nu är boken här och blicken är riktad framåt, precis som den var då vandringen inleddes.
Du hinner ännu skaffa boken innan jul, eller sätt den i tomtens säck som gåva åt någon.
Den finns i dagsläget på När-Bok i Närpes samt hos mig själv men snart också på andra ställen.
Ps. En sidobok med i huvudsak bilder från vandringen är också på kommande, och torde vara klar i början/mitten på nästa vecka. Den är lokalt producerad i Närpes.
Vandringsföreläsning i söder och norr
Det börjar röra på sig. Den här månaden kommer att bjuda på två föreläsningar om vandringen Europa till fots. En i Sydösterbotten och en i norra delen av Österbotten.
Först ut är Kristinestads MI och Kulturhuset DUX där jag kommer att bjuda på ord och bilder från vandringen måndagen den 17 september kl. 19-21.
Veckan efter, onsdagen den 26 september, erbjuds föreläsningen i Kulturhuset AX i Bennäs, Pedersöre, kl. 18.30-21 med Pedersöre MI som arrangör.
Anmälningar tas emot till båda föreläsningarna, kolla på respektive webbplats för kontaktuppgifter. Så rör på dig du också och anmäl dig redan nu och häng med!
En tredje föreläsning är inbokad vid Nykarleby Arbis den 9 oktober.
Europa till fots – En vandringsberättelse
Här info om en föreläsning som är på kommande. Alla välkomna dit!
Europa till fots – En vandringsberättelse
Välkomna att komma och ta del av en berättelse i ord och bild om en unik vandring genom Europa. Tom Sörhannus berättar om och visar bilder från vandringen Europa till fots.
Finby stationshus, Närpes
Måndagen den 9 april 2018 kl. 19
Inträde: 15 euro
Kaffeservering (ingår i priset)
Europa till fots är en vandring från Pjelax, Närpes till Kap Finisterre, världens ände, i nordvästra Spanien som Tom Sörhannus gjorde under fem månaders tid, juni-november, senaste år 2017.
Vandringen gick genom sex länder, Finland, Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och Spanien
…och innehöll tältnätter, sjuka ben och tår, gott humör, regn och sol, vackra vyer, pilgrimsvandring, människomöten och mycket annat.
VÄLKOMMEN!
Arrangör: FramStegen, Tom Sörhannus (tom.sorhannus@gmail.com, 040 835 6830)
Lek och kel
Det förra inlägget om det feminina (och maskulina) födde raderna nedan, men i stället för att tränga in dem i den texten får de helt eget utrymme i dag. Även inom det sexuella behöver vi en balans mellan det feminina och det maskulina.
Av alla de landskap jag vandrat är det kanske skönaste händernas vandring över en kvinnas kropp.
Det mjuka, lena,
runda, rena.
Det får det att rycka i min snopp.
Det är inget snusk,
endast en beskrivning av naturens naturliga förlopp,
av lek och kel,
med hela kroppen,
inte enbart knoppen.
Lek och kel, två ord som praktiskt utövade låter oss skapa konst, låter oss beröra livet och varandra.
Lek och kel, yin och yang, det maskulina och det feminina
…i samspel.
El vino
(Av någon anledning fungerar det inte att ladda upp bilder i kväll så ni får använda er bildliga fantasi och föreställa er hur det kan se ut)
Det blev lite av en vindag i dag. Vet inte om jag haft en sådan tidigare också, det känns på något sätt bekant men hur som helst är det här en helt ny dag.
Vet inte heller om det heter el vino på spanska, men det låter spanskt.
Jag satte ett inlägg på facebook i morse;
Man blir fet av vin menade en kvinna häromkvällen. Mina byxor har blivit en aning lösa. Jag borde alltså dricka mera vin.
Jag hann bara gå någon kilometer så erbjöds det vinprovning längs leden, och med tanke på det jag skrivit strax innan måste jag ju gå in och provsmaka.
Det var lokalt vin från distriktet Bierzo, där jag nu befinner mig.
Verkar vara ett riktigt vindistrikt. Framförallt under förmiddagen kantades vandringsleden av vidsträckta vinodlingar.
Det här får mig att tänka på vad en värdinna för ett härbärge sa, med tanke på utmaningen med att göra mat till dagens vandrare som är veganer, vegetarianer, glutenintoleranta, laktosintoleranta och allt möjligt annat.
Men vin, det dricker dom alla.
Vin ingår som dryck om man väljer dagens meny på barer och restauranger här.
Det verkar ändå som om man går bort mera av det än vad som lämnar på kroppen.
Kvällens destination, La Portela de Valcarce, handlar dock mera om vatten än om vin, eftersom den har namn efter floden Valcarce.
Vin, vin, denna ädla dryck.
Som ger oss ett ryck.
När vi vandrar längs leden.
Med beskeden.
Att i kväll väntar ännu en skål.
Som på tröttheten tar kål.
Inspiration från Shakespeare och öl
Den bästa lärdomen för livet
Är att inte saker och ting för givet.
Då öppnar sig det nya
Om du blott ger plats för det i din lya.
Livet är alltid nytt
Inte gammalt och bytt.
Träd för träd, och by för by
Förändras vandrarens vy
Där han tar stegen
Längs med vägen.
Tack till gamla Shakespeare, en källa till inspiration.
Jag hade inget att säga i dag, så jag gick ut på stan här i Navarrenx dit vi anlände ganska tidigt med mina medvandrare de senaste dagarna, Reto och Larry.
Här fann jag en liten butik med namnet Shakespeare och med en skylt Passionate pilgrim utanför.
Det väckte min nyfikenhet så jag gick in och fann en kvinna. Det visade sig att hon och hennes man från England driver ett litet mikrobryggeri för öl här i stan, och med namn efter den forna engelska dramatikern och poeten Shakespeare.
En verklig ordkonstnär på sin tid.
Så med hjälp av Shakespeare och en öl med just namnet Passonate Pilgrim väcktes inspirationen.
Och dessa rader kom till.
Två dagars vandring kvar i Frankrike, sedan bär det över Pyreenerna in i Spanien.
Ensidighet och Guiden
En sak man kan notera då man vandrar längs den här leden är att så gott som alla människor man möter är vita, medelålders eller pensionärer, så kallade västerlänningar.
De flesta är dessutom från Frankrike eller behärskar franska i större och mindre utsträckning.
Två franska män jag stötte på under dagens etapp.
Det är inte mycket till mångkulturalitet, även om människor naturligtvis har olika bakgrund och kommer från olika förhållanden.
Det var betydligt större variation på människorna under första delen av vandringen.
Bara i Närpes är det större variation, ja till och med i lilla Pjelax.
Inget fel på de människor som vandrar här, men det är lite som om man får sin information enbart från dagstidningar. Det blir en ganska ensidig bild av världen.
Läste någonstans att 40-50 000 människor per år går iväg längs leden från Le Puy. Ännu fler går i Spanien.
Man kan fråga sig varför dagens västerlänningar har ett sådant behov av vandring.
Alla har naturligtvis sin egen anledning, men i grunden söker de flesta antingen något eller flyr något.
Hur hittar vi då rätt och vet var vi ska sova natt efter natt?
Jag har tidigare nämnt de vitröda markeringarna och skyltarna som visar vägen, men det finns också andra hjälpmedel, som guideböcker.
Den som jag förstått är vanligast och som jag själv använder heter Miam Miam Dodo eller Le Guide (Guiden).
Miam Miam Dodo, del 1 (från Le Puy till Cahors) och stämpelhäfte.
Uppslag från guideboken.
Här finns samtliga övernattningsplatser längs rutten noterade med telefonnummer, antalet platser, pris, vilken service man erbjuder och vilka språk man pratar (det sistnämnda ska dock tas med en nypa salt). Dessutom finns annan form av service, som barer, restauranger, och om det finns affär och bankomat, också noterad.
Det är bara att kolla vad finns på varje ort och så får man planera in var man ska stanna.
Här finns också avstånd mellan orter och höjdskillnader.
Det är helt enkelt en användbar guide, som uppdateras varje år.
Den täcker den franska delen av vandringen. Tidigare har det varit en bok, men från och med i år är den delad i två böcker.
Så kan man ta dubbelt betalt för den, som en man krasst konstaterade.
Guiden är dock nästan enbart på franska, förutom en del info på andra språk i inledningen, men det mesta är ändå förståeligt.
En annan sak som hör vandringsleden till är det lilla häftet i vilket man samlar stämplar (credentials) från varje ställe man stannar på.
Det är inte så noga med det här i Frankrike, men i Spanien måste man ha det för att få övernatta på härbärgen.
Tyvärr är det inte så att man får en gratis natt efter tio stämplar eller så.
Dagens destination heter Espalion, och är den största orten i Frankrike hittills.
Igen blir det en gite med halvpension.
I Espalion. Min nattplats ligger precis till höger om stenbron.
Efter tre nätter ensam får jag i natt sällskap av åtminstone en annan vandrare (en av männen på första bilden).
Simpla varelser
Var och förirrade mig in på en bar/restaurang modell lite finare i dag.
Har svårt för sådana ställen, där man är smått fina i kanten och trissar upp priserna.
För mig duger det gott med ett döner kebab ställe eller liten bar så här till vardags på resa. Där kan man gå in och vara sig själv.
Och behöver inte låtsas vara finare än man är. Små barer finns här och där längs leden, dock inte i dag.
Inte för att jag går in och spelar det fina spelet på finare ställen heller. I varje fall inte under vandringen. Och det fanns andra vandrare på det här stället också.
Varför det här behovet av att låtsas vara förmer än man är?
Vi är trots allt simpla varelser som människor.
En enkel vandrare redo för dagens etapp.
Någon må ha hög utbildning eller vacker titel, men det är bara utsmyckning. Man är inte en bättre människa för det.
Okej, vi har kapacitet att nå högre än andra djur men det är få som lever ut den kapaciteten.
Att verkligen leva ut sin högsta kapacitet är att vara medveten om sin litenhet och enkelhet.
Det här behovet av att vara finare än man är, det är ett försök att dölja sin osäkerhet.
Märkligt förresten att en sådan här text kan gro fram bara av att förirra sig in på ett ställe.
Förirrandet berodde kanske delvis på förvirring efter att ha vandrat i ihållande regn i två och en halv timme.
Det blev nämligen nederbörd i dag, en nederbörd som senare övergick i lätt regn.
En vandrare låter sig dock inte stoppas av lite regn, utan jag hade bestämt mig för St.Chely d’Aubrac i dag och då gick jag dit.
Så här är jag nu och väntar på kvällens middag.
Samtidigt som solen tittar fram.
Förberedelse för gårdagens middag. Det är en blandning av ost och ett par andra ingredienser (eventuellt potatis, min franska sätter begränsningar). Gott var det i alla fall.
Kanske man skulle ta bilen i stället, verkar den här vandraren fundera.
Vägval
Så blev det ännu en hel vandringsdag, som avslutas på ett pensionat i Durbach.
Hade ett vägval att göra i morse. Eller sådana gör jag ju varje dag, men det här var lite större.
Det är många vägval att göra under vandringen.
Jag har varit inne på att återvända till Rheinfloden som rinner bara 20-30 kilometer från där jag vandrar nu.
Det kunde jag ha gjort i dag och då gått till någon av städerna Kehl eller Strasbourg, vilka ligger på varsin sida av floden och med varsitt jugendherberge nära varandra.
Det såg ändå lite bökigt ut på kartan att ta sig dit, och det hade inneburit en vandring mera västerut och jag hade inte kommit så långt söderut.
Men det hade också inneburit att jag kunnat ta steget in i Frankrike om jag velat.
I stället valde jag att fortsätta på det spår, vandringsspår alltså, inte tågspår, jag följt de senaste dagarna, som innebär att jag följer cykelleder i stort sett rakt söderut.
Det är bekvämt, så länge det är väl skyltat. De leder jag nu följer går i och för sig genom en hel del tätorter, men de går för det mesta rakt igenom så det är inte så mycket krångel.
Att jag valde den här vägen betyder att jag fortsätter i Tyskland ännu någon dag, men inom den kommande veckan torde jag ändå komma in i Frankrike.
Såvida jag inte fortsätter på det inslagna spåret för då hamnar jag i Basel i Schweiz, och det hade jag inte tänkt mig.
Så lite västerut behöver jag ta mig de närmaste dagarna.
Kvällen avslutas alltså i Durbach, vilket beror på att jag inte hade någon nattplats klar då det började regna i Appenweier sen eftermiddag.
Då hittade jag det här pensionatet på en och en halv timmes vandringsväg. Tacksamt nog tog regnet paus medan jag vandrade men började igen då jag var nästan framme.
Det innebär en liten avvikelse från rutten, men det är inte långt tillbaka dit i morgon.
Och så ett par bilder från dagen, vinodling och fest.
En annorlunda dag på vandring
Jag har skrivit att varje dag på vandring är annorlunda, men den här dagen blev lite mer annorlunda än andra dagar.
Det här då jag på förmiddagen efter ungefär 10 kilometers vandring var i Messel och skulle gå vidare mot Rossdorf, och plötsligt slogs av tanken att jag har möjlighet att gå och se en fotbollsmatch i dag.
Idén kom säkert från en fråga i går om möjligheten att se en bundesligamatch medan jag är i Tyskland.
Nu var jag i Messel, 10 kilometer från Darmstadt, som spelar i näst högsta serien och som jag visste hade hemmamatch i dag.
Och tågstationen låg bara några hundra meter bort så jag kunde ta tåget till Darmstadt.
Tog tåget från Messel.
Kollade hastigt boenden i staden och jugendherberget hade ledig plats.
Jugendherberget i Darmstadt har nattplats för vandraren. Sådan är utsikten från rumsfönstret.
Nästa tåg skulle gå 11.15 och matchen börja 13.30. Nu var det bara det kom jag underfund med att just det tåget går bara på vardagar, och följande tåg skulle gå 12.15.
Det var i och för sig bara 12 minuters tågfärd, men då skulle jag hinna via jugendherberget och lämna ryggsäcken och gå 2,5 kilometer till stadion på en timme.
En till synes omöjlig uppgift och jag hann se matchmöjligheterna flyga iväg.
Vi behöver inte gå in på detaljer hur det gick till men det blev så att jag tog 12.15 tåget och satt på andra raden på huvudläktaren fyra minuter innan avspark.
Och såg matchen tillsammans med 16000 andra.
Darmstadt mötte Bochum. Gästerna vann med 2-1.
Man må ha vilken inställning som helst till fotboll, men det är ett passionerat skådespel. Och ifall någon påstår att män inte visar känslor har man inte besökt en fotbollsmatch.
Där finns hela känsloregistret, från kärlek till hat, från glädje till sorg och allt däremellan.
Såhär blev alltså den här dagen på vandring, lite mindre vandra och mera annat.
Och jag är öppen för att låta mera av det mer annorlunda komma in även framöver.
Stilla strövande
En stund på förmiddagen ägnades åt vandring, trots vila, men det var ett stilla strövande i Kurparken.
Här fanns också ett rehabiliteringscenter.
Ölbjudning
Såvitt jag kommer ihåg har jag ännu inte upplevt en dag utan regn under vandring i Danmark, i varje fall inte på Själland.
I måndags höll det upp, men då kom regnet på natten.
Gårdagen bjöd på sol och värme, men plötsligt på kvällen kom det en regnskur. I allmänhet är skurarna ganska korta så jag väntade ut den under taket vid en mack.
Medan jag satt där på ryggsäcken gick tre killar in och handlade öl, och när de kom ut bytte vi några ord och en av dem frågade om jag ville ha en öl.
Blev bjuden på öl medan jag väntade ut regnet.
Ja, tack!
Intill macken låg Herfölge Bodega, och när regnet lättade beslöt jag mig för at gå dit och se vad det var för ett ställe.
Herfölge Bodega
Ett ölhak visade det sig, med fyra personer varav en den kvinnliga innehavaren.
En kille såg mig och bjöd in mig på en öl.
Så medan jag,väntade ut regnet hann jag bli bjuden på två öl.
Dessutom hann jag komma underfund med hur man zoomar med kameran på nya telefonen.
Allt på ungefär en timme.
Sedan var det bara att knalla vidare ut på landsbygden, där jag så småningom hittade en perfekt glänta att tälta i.
Den här dagen inleddes med att jag hittade ett fikaställe redan efter ett par kilometers vandring.
Sånt är uppskattat!
Golf kanske kunde vara något…
Vid Eket, några kilometer utanför staden, ligger Örkelljunga golfklubb precis intill vägen.
Jag har ibland kastat någon blick på de här golfklubbarna som finns här och där, men de har känts som en annan värld.
Dock har jag också länge varit nyfiken på hur det ser ut i ett klubbhus hos golfarna, så när det här klubbhuset låg så bra till i morse svängde jag in.
Tog en morgonfika vid Örkelljunga golfklubb.
Damen i receptionen välkomnade mig då jag frågade om det går att ta en kopp kaffe trots att jag inte är medlem.
”Javisst”, svarade hon, ”det är en trappa upp.”
Där satt ett par gäng och åt frukost, men de var nästan klara då jag kom och försvann sedan ut. Kanske på en runda på banan, vad vet jag.
Det blev ingen frukost, men väl en morgonfika för min del.
Där med utsikt över golfbanorna kom det för mig att golf kanske kunde vara något för en vandrare. Man får vara ute i den friska luften någon timme, vandra på gröna gräsmattor i lummig miljö, och i lugnt tempo. Dessutom behöver man vara närvarande och fokuserad då man ska slå till bollen ut på banan.
Så föreställer jag mig det i alla fall, det kan vara helt annorlunda i verkligheten.
Härifrån kan vi leda spåret in på att sticka ut.
Det har hänt sig några gånger att jag stuckit mig in på något ställe, och direkt känt att jag stuckit ut, och då har jag smugit mig ut igen.
Visst var jag lite udda där på golfklubben också, men det är helt okej att vara udda.
Det är i vårt annorlundaskap vi kan vara den vi verkligen är.
Vi är alla original.
Men det finns ett sådant tryck på från både samhälle och övrig omgivning att vi ska passa in.
Ju mera vi försöker anpassa oss till samhällets normer och omgivningens förväntningar desto mera förslavade blir vi.
Vi är kanske inte i så hög grad fysiskt förslavade i dag, men vi är mentalt förslavade.
Därför mår många också dåligt, för att man i det närmaste tvingas anpassa sig till något man inte är.
Vi tar mer eller mindre död på oss själva i våra försök att anpassa oss och passa in.
Men vi är inte kopior som ska anpassas till en modell.
Vi är som sagt var alla original, och det är för att uttrycka vår originalitet vi är här.
Det betyder inte att vi måste sticka ut och göra något anmärkningsvärt, utan det handlar helt enkelt om att göra det som känns rätt och naturligt för oss.
Vårt ansvar är att förvalta de förmågor som livet gett oss, inte att uppfylla samhällets och omgivningens krav och förväntningar.
En del gör det här genom att vara ute på vägarna. Jag är inte ensam, i går fick mor och John besök av en fransman som är på väg till polcirkeln på cykel.
Samtidigt som jag startade min vandring var det en man från Ryssland som vandrade genom samma område. Jag mötte inte honom, men folk nämnde om honom.
Hästar och framförallt kor möter jag så gott som dagligen, ibland får, i dag mötte jag dessa tre små grisar. De försökte inte göra sig till utan var helt enkelt sig själva.
Dagens vandring har tagit mig till Åstorp, drygt 20 kilometer från Helsingborg.
Den senare orten är morgondagens destination, och sedan blir det färja över till Helsingör. Vi får se om det blir redan i morgon eller först på söndag.
Det brukar alltid ta lite längre tid i de större städerna, och så borde jag få tag på någon karta över Danmark.
Så det där med golf får vänta så länge…
Utställd
Ibland känner jag mig som ett utställningsföremål
…och det kanske jag också är.
Ett konstverk på vandring längs vägen.
Nytt äventyr: Europa till fots
Det har varit lugnt här på FramStegen någon dag nu, och det beror främst på att jag arbetat med ett nytt projekt, ett nytt äventyr, som nu sjösatts i form av en kampanj.
Det handlar om en ny vandring genom Europa, under namnet Europe by Foot. Avsikten är att fullfölja den förra vandringen, men eftersom det här är ett helt nytt projekt gör jag det ända från början igen. Det vill säga jag stiger ut på vägen här utanför i Pjelax, Närpes och vandrar till fots med Gibraltar som mål. Tanken är att komma iväg ungefär i mitten på juni.
Det här äventyret kommer i första hand att kunna följas på engelska på bloggen tomsorhannus.life, men avsikten är att den delvis också ska kunna följas på svenska här på FramStegen.
För att kunna genomföra det här behöver jag Ditt understöd. Europe by Foot kommer nämligen att finansieras med hjälp av gräsrotsfinansiering (crowd funding), det vill säga med understöd av dig och andra som vill göra det hela möjligt, och sedan kunna följa det hela.
I videon nedan berättar jag (på engelska) mera om äventyret. Ännu mera finns på kampanjsidan för Europe by Foot, och där kan du också understöda vandringen, och se vad du får i utbyte, bland annat en bok.
Utan Dig är det här inte möjligt.
Allt understöd räknas, stort som smått. Tack för allt!
Djärvhet och mod
Djärvt och vågat var två begrepp som kom upp i ett e-postutbyte för någon dag sedan.
Jag märker att den här bloggen har tappat en del i djärvhet och mod på sistone.
Det har gjort att den börjat kännas mjäkig.
Jag har ett mått på den, om jag själv går tillbaka senare och fortfarande finner en text fräsch och levande har jag lyckats.
Det händer sällan numera.
Det har blivit för mycket trygghets- och säkerhetstänkande.
Det gäller inte bara i bloggen, utan även i livet i stort. Bloggen är en avspegling av livet i övrigt. Det finns för lite djärvhet och mod i mitt liv för närvarande.
Det är redan över fem år sedan vandringen genom Europa, och i samma veva flyttade jag hit där jag bor nu, och det skulle vara tillfälligt. Det här är naturligtvis yttre företeelser, och djärvheten och modet måste komma inifrån, men det inre avspeglar sig i det yttre.
När livet blir för mycket inriktat på trygghet och säkerhet blir det intetsägande. När tryggheten finns i det rutinmässiga och kända, i stället för i äventyret och i oss själva tappar livet mycket av sin lyster, och vi slutar växa.
Vi behöver utmaningar och äventyr för att verkligen leva och växa, och det är vad livet handlar om. Antingen växer vi som människor eller så krymper vi.
I bekvämligheten krymper vi, i djärvhet och mod växer vi.
Den insikten är första steget ut ur bekvämligheten. Vart det sedan bär återstår att se.
En kär gammal vän
De som följt med här på bloggen under en längre tid, det vill säga ända sedan Europavandringens tid, kommer kanske ihåg att jag hade en kompis med på vandringen.
Nalle Puh.
Han är fortfarande med mig, sitter så tyst i bokhyllan att man knappt lägger märke till honom. Klagar aldrig, tar livet med ro. Som han sagt;
Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.
Nu strövar han ju inte omkring utan sitter där alldeles lugnt, fast å andra sidan; vad vet jag vad han gör då jag är ute eller då jag sover.
Kanske han går ut och hälsar på folk;
Titta in till någon när som helst om du känner för det. Säger de ”Usch, är det du!” kan du ju titta ut igen.
Då kanske han går vidare och hittar en grop;
Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hittar någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter.
Om han råkar ramla ner i gropen, kanske någon annan har ramlat ner där förut;
När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.
Så illa behöver det ändå inte gå, speciellt inte ifall han tittar in till dig. För du säger ju inte ”Usch, är det du!” utan du bjuder in honom;
Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord, utan korta, lätta ord, som: ’Vad sägs om lite lunch?’.
Och om ni efter lunchen går på promenad, kom ihåg att man ska ta det lugnt efter maten;
Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram.
Medan ni vandrar där i allsköns ro kan det hända att det någonstans ifrån dyker upp ord, om ni går på rätt ställe vill säga;
Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.
Poesi och visor är bra att ha om ni efter en stund blir trötta på att strosa omkring och inte vet vad ni ska göra.
Medan man funderar på vad man ska göra kan man slå sig ner och sjunga en visa.
Sedan då ni blivit trötta på att sjunga är det dags att ge sig ut på äventyr, och då är Nalle Puh det bästa sällskap man kan ha;
Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.
Det vet jag. Det var en spännande och rolig resa vi hade, Puh och jag. Nästan så det kommer ett sug att bege sig ut på ett nytt äventyr. Puh verkar i varje fall vara redo.
Vandring söndag förmiddag
På skogsvägen.
Efter regnet.
Långsamma steg.
Småfåglar flyger från träd till träd.
Varje träd fullkomligt och unikt.
En del små och smala. Andra stora och stadiga.
Porlande vattendrag.
Stannar ibland och lyssnar.
På gräsmattan ha de första små blommorna slagit ut.
Vandring till Kista
Vandring till Kista en söndag i mars.
Gå på du vandringsman
Fick ett tips om en visa för en vandrare. Tack!
Skörda frukter
Var inte rädd för det långsamma framåtskridandet, var bara rädd för stillaståendet
är ett gammalt visdomscitat som kom framför mig i morse.
Ibland tar saker och ting tid, och det är bara att vänta. Till slut blir frukterna mogna och vi får skörda. De första frukterna av min vandring genom Europa förra sommaren har börjat mogna.
För en dryg vecka sedan höll jag en föreläsning (eller till och med två blev det) om vandringen med hjälp av bilder från den.
Inkommande onsdag (21.11) får jag berätta om vandringen i direktsändning i programmet Min morgon på Yle fem (som den finlandssvenska TV-kanalen heter nuförtiden). Klockan 8 på onsdag morgon i 8 minuter.
Får se hur den frukten smakar.
En återblick
Känner mig lite som ett barn på julafton.
På fredag, ett år två månader och två dagar efter att jag gick i mål på första etappen av vandringen genom Europa, ska jag hålla den första föreläsningen om den, och visa bilder.
I kväll har jag gått genom bilderna från vandringen, och det känns så inspirerande och roligt. Jag trodde inte jag tog så mycket bilder, men någon bild per dag i nästan tre månader blir till slut en hel del.
Att gå genom bilderna gav en återblick på vandringen, och väckte många minnen till livs. Ibland kan det vara skönt med lite nostalgi också i nuet.
Föreläsningen är på ett åldringshem och därför kan jag inte bjuda in er. Men det kanske kommer fler chanser.
På bilden mitt tält vid Lovsjöbandens camping i Sverige.
På vandring i Larsmo
I början av min vistelse på Psykosociala förbundet i Jakobstad berättade mina kollegor att det finns flera vandringsleder i Larsmo. Det här har legat i bakhuvudet och jag har tänkt att jag någon gång ska bekanta mig närmare med dessa.
En tanke man planterar fungerar som ett frö, om man ger den näring kommer den att börja gro och förverkligas när tiden är mogen. Hela förra veckan kände jag att tanken på att åka till Larsmo började gro och jag sökte upp vandringslederna på nätet. I söndags förverkligades tanken då jag åkte iväg och vandrade Holms vandringsled. Det finns två distanser, 8,5 kilometer och 12,5 kilometer. Det blev den kortare den här gången.
Blå markeringar visade vägen
Fortfarande finns det bär i skogen
Grönt och skönt
Knypälbacka
Rastplats vid Molnviken
Ställvis var det blött
Små moln på marken
Se fler bilder i albumet
Fortsätt gå…
Det kommer ett till inlägg här i dag. Jag var ute på stan i Jakobstad i kväll och så spelade de ”min” vandringslåt från vandringen förra sommaren och jag kände att jag vill dela den med er.
För den är ju egentligen en låt för alla. Oavsett var vi befinner oss i livet finns det inget annat alternativ än att keep on walking…fortsätta gå…