Var häromkvällen på bio och såg filmen om den unga Astrid Lindgren, som i början av filmen efter att ha lyssnat till prästens ord om Sodom och Gomorra var tvungen att på en enslig väg ropa ut det som hade väckts inom henne.
Själv kände jag i kväll ett oemotståndligt behov av att gå ut och yla under fullmånen.
Den kröp in bakom molnen, som för att gömma sig.
Nu är den ute igen, i ännu praktfullare skepnad.