Vi människor är i verkligheten fria som fåglarna.
Fria att fälla ut våra vingar och flyga.
Fria att utforska världen, både den inre och den yttre världen.
Ändå stänger vi oss inne, och lever som en fågel i bur. Vi ser fågeln som flyger i det fria, och drömmer om vår egen frihet, om att kasta oss ut i det okända men det är och förblir en dröm.
De flesta är inte ens medvetna om sin fångenskap, och sin möjlighet till frihet men även många av dem som är medvetna om att dörren till friheten är öppen väljer att stanna kvar i buren.
Kanske av bekvämlighet, kanske för att man inte litar på sina vingar, kanske av rädsla.
Friheten kan vara skrämmande. Det är lättare att låta den förbli en dröm, för i drömmen kan vi vara trygga och kontrollera det som händer.
När vi kastar oss ut möter vi verkligheten, med all dess otrygghet och osäkerhet.
Att drömma är att drömma, att kasta sig ut är att leva.
Jag ser fågeln som flyger därute, går fram till burens dörr; ska jag våga göra fågeln sällskap?
Ska jag fortsätta drömma eller ska jag börja leva?