Det går knappast att ens med den bästa vilja påstå att människor skulle ha svårt för att prata.
Att prata verkar närmast ha blivit ett tvång.
Och den som är tyst anses missanpassad.
Det mesta av pratet är dessutom inte våra egna ord, utan det är sådant vi hört andra säga eller sådant vi tror vi förväntas säga.
Vi har alla vår egen röst, men den är så undanträngd i det allmänna ordflödet att vi sällan har kontakt med den.
Den egna rösten är alldeles unik och kan därför vara skrämmande.
Och ibland fastnar orden i halsen eller i bröstet, för att den egna rösten, de alldeles egna unika orden, känns främmande eller av rädsla för att göra bort oss eller av någon annan orsak som gör att vi har svårt att uttrycka oss.
Rösten finns ändå där, och bara vi får fram den och vågar använda den kan den åstadkomma mirakel.
Som för killen i den här videon. Med små medel kan man åstadkomma stor förändring, och när en människa förändras, förändras också världen.