(Ett mörkt skratt);
Ha, ha, ha, ha, haaa
Välkommen till verkligheten!
Dödens väntrum.
För visst är det så? Den här mänskliga tillvaron vi lever i har bara en ände. Det är så för varenda en av oss.
Den som en gång fötts måste också dö. Det är det enda som är säkert här i livet.
Men vi förtränger detta faktum. Verkar tro att det bara gäller andra.
Det ser vi inte minst nu i coronavirusets fotspår, där det verkar som det här plötsligt gått upp för människor; Vi ska en dag dö.
Man räknar och följer med antalet döda i viruset, och siffror på dessa uppdateras nästan i realtid. Det här är ju en närmast sjukligt morbid nyfikenhet.
Döden har via viruset kommit rakt in i vårt dagliga liv. Precis som om den inte skulle ha funnits där lika närvarande innan viruset kom.
Nu verkar det som man tror att ifall viruset inte fanns skulle ingen dö. I själva verket är det ju ett fåtal som dör i viruset jämfört med dem som dör av många andra orsaker. Även under dessa coronavirusets glansdagar.
Döden är alltid närvarande, oavsett om det härjar ett virus eller inte. Innan vi inser det kan vi inte leva.
Den som är rädd för döden kan omöjligen leva fullt ut. Därför går många i dag omkring som levande döda, även om viruset inte fysiskt har tagit livet av dem har det psykiskt gjort det.
Ju mera rädsla vi bär på desto mindre liv har vi. Rädsla för döden begränsar vår tillgång till livet.
Livet är alldeles för värdefullt för att slösas bort på rädsla.