Vi människor går genom dagarna som sömngångare.
Och det är först när något plötsligt eller överraskande inträffar som vi vaknar.
Jag går längs en skogsväg försjunken i tankar, sovande, omedveten om verkligheten omkring mig, då en fågel flaxar till i buskarna intill vägen, och väcker mig ur slummern.
På samma sätt i en bil, allt går automatiskt och vi halvslumrar vid ratten, då plötsligt ett djur, en människa vi inte lagt märke till eller något annat dyker upp framför bilen.
På bråkdelen av en sekund blir vi klarvakna.
Endast under små, korta stunder är människan vaken för det liv hon är en del av.
Människan sover inte åtta timmar per dygn. Hon sover snarare 23 timmar och 58 minuter.
I bästa fall är vi vakna fem-tio minuter under ett dygn.
Verkligt vakna i den betydelsen att vi är medvetna om vad som händer, runtomkring oss men framförallt inom oss.
Livet pågår för fullt omkring oss och inom oss, alltid, men vi befinner oss någon annanstans omedvetna om vad som händer och sker.
Det är endast under korta stunder vi vaknar och är närvarande just här och nu, den enda plats och den enda stund där livet existerar.