I arbetets tecken lyssnade jag i går med ett halvt öra på radioprogrammet Slaget efter tolv. Rubriken för inslaget var; Hur ska man förhindra utslagning?
Min spontana reflektion då jag såg rubriken var; Vem är denna man som ska förhindra utslagningen?
Man är alltid någon diffus annan (inte att förväxla med en man, utan det kan lika gärna vara en kvinna eller en rymdvarelse eller vem som helst, det förblir alltid okänt vad det här är för en varelse).
Att använda begreppet man är ett annat sätt att säga; Det är i alla fall inte mitt ansvar.
Hela utgångspunkten för programmet var en kampanj som Finlands president Sauli Niinistö satt igång och i kampanjen är man mera konkret och talar om vi.
För naturligtvis är det vi som kan förhindra utslagningen, det är inte man. Det är inte i första hand politikernas ansvar eller myndigheternas utan det är vårt allas tillsammans.
Det som man borde göra förblir för det mesta ogjort.
Under diskussionen kom deltagarna bland annat in på uppfostran, och att det förekommer problem bland de unga i dag (vilket det naturligtvis gjort i alla tider). Det borde vara föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen, var det någon som uttryckte.
Verkligheten är ändå den att det finns föräldrar som har problem med att uppfostra sina barn.
Det är så verkligheten ser ut, hur mycket någon än anser att den borde se ut på ett annat sätt (= att alla föräldrar skulle vara mönsterföräldrar).
Människor har alla möjliga uppfattningar om hur saker och ting borde vara, och sällan ser verkligheten ut så som man anser att den borde se ut.
En sak är i alla fall säker. Verkligheten kommer aldrig att bli som den borde vara så länge man borde se till att den förändras.